Jag vill ha ett sunt förhållande till mat. Jag vill kunna ha en godisskål stående framme utan att vräka i mig den på fem minuter. Jag vill äta en lakritsstång ibland för att det är gott. Inte tio på en kväll för att det känns som att annars dör jag. Jag vill äta hälsosam mat och vara nöjd. Jag vill njuta av god mat och äta tills jag är mätt och belåten. Inte tills jag får sjuk mage och mår dåligt. Jag vill att mina tankar ska upptas till mesta dels av allt roligt som händer i mitt liv. Av alla mina mål och drömmar. Av alla mänskor och händelser som gör mitt liv fantastiskt. Jag vill inte att hälften av all min tankeverksamhet ska upptas av ångestfyllda tankar om mat. Jag vill tycka om mat och att maten ska tycka om mig. Jag vill älska och ta hand om min kropp. Ge den vad den vill ha och njuta av den.
Jag vill att vi ska vara bästa vänner.
Ela du känner exakt lika om mat som jag!! Jag har alltid haft problem med portionerna jag tynger i mig det första jag tänker på är mat, vad ska jag äta idag? Vad får vi gör mat i skolan? Ok jag har extra pengar vilken restaurang ska jag äta på? Det är tungt att alltid gå runt och tänka på mat. Jag är mat beroende eller iaf nära att bli, jag har blivit en aning bättre på att kontrollera det men ibland så sitter jag där med en pasta portion som skulle räcka åt 4 människor som jag äter, sen kommer skammen och jag blir så äcklad av mig själv för att jag inte kan äta normalt!! Och då jag ändå hat förstört dagen så kan jag lika gärna fortsätta med en stor påse godis för vad gör det för skillnad!!! Ahhh tro mig jag VET vad du går igenom. Om jag är ledsen så äter jag. Om jag uttråkad äter jag, ja hittar alltid en orsak att äta och ibland så äter jag och märker att jag inte ens var hungrig bara snål! Som tur är har jag blivit bättre eftersom jag har förbjudit mig själv att överhuvudtaget äta socker och kolhydrater, så är det med mig, antingen så äter jag allt eller inget av det min kropp inte mår bra av eftersom jag inte kan äta sp jag bara blir mätt! Jag tror på dig gumman du är starkare ön du tror!! Bamsekram från din coola vän Sonia;)
ReplyDeleteJag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Varför ska man lägga så mycket energi och tankeverksamhet på en sån obetydlig sak, herregud jag har två otroligt fina barn och här går jag runt och grubblar på min vikt.Jag borde skämmas. Jag håller i alla fall mina demoner i från mig med hjälp av träning, då mår jag bättre och äter sunt. Slutar jag träna börjar jag trixa med maten och allt skiter sig. Jag tycker att du är en av de vackraste människor jag känner, och har alltid tänkt att Pamsu är så fin, hon vågar ha på sig precis vad som helst och verkar var jättenöjd och avslappnad med sig själv och sin kropp. Så fel man kan ha. Låt inte tankarna ta över, ta hand om dig själv för du är så vacker och fin!
ReplyDeletePamsu vännen. Du har kommit jättelångt. Du har tänkt efter och vågat se hur du funkar. Du förstår dig själv och vågar se dig själv. Då har man kommit långt i mina ögon. Love you!<3
ReplyDeleteDu skriver det som många går omkring och tänker på och skäms över. När någon annan formulerar känslor som man själv känner känns det plötsligt så konkret och jag undrar vad jag egentligen gått omkring och skämts över alla dessa år. Jag undrar när jag, vi (för vi är många) lär oss att vi inte är ensamma med våra skam- och skuldkänslor och känslan av att inte räcka till?
ReplyDeleteDu är en otroligt vacker och inspirerande kvinna, en kvinna som verkar njuta av livet och sig själv. Jag blir alltid på bra humör när jag träffar dig, ska du veta. Styrka till dig och en stor kram!
Min underbara vän,
ReplyDeletedu är inte ensam.
Jag undrar ibland om det är vår (läs:kvinnornas) förbannelse att vi av nån anledning har svårt att ha ett hälsosamt förhållande till mat.
Antingen äter vi för mycket och mår psykiskt och fysiskt dåligt över det - eller så bestämmer vi oss för att inte äta nåt alls och då mår vi iallafall psykiskt och fysiskt dåligt över att vi måste tvinga oss själva att motstå det vi egentligen vill ha.
Jag kan bara konstatera att jag har haft dessa tankar och skuldkänslor både när jag varit skinn och ben och när jag haft lite bekvämlighetskilon och allt däremellan.
Det var först när jag verkligen började känna efter VARFÖR jag hade ett behov att "bestraffa" mig själv med de här skuldkänslorna som jag kunde vänja mig av med att värka i mig mängder med mat och godis.
Det må låta klyshigt och du vet det säkert själv redan, men det här beteendet har inte nåt med din fysiska kropp att göra - utan att du försöker fylla ett tomrum nånstans inom dig.
När du hittar tomrummet tror jag du kommer att kunna komma till ro med skuldkänslorna också.
Det var mitt försök till att leka psykolog,
jag hoppas jag fick nåt vettigt sagt.
Mest av allt vill jag bara ge dig världens största kram och säga att du är min idol.
På riktigt.
<3
Voi kvinnor ni är underbara! Om ni bara sku veta hur mycket era ord betyder. TACK för all pepp och kloka ord!
ReplyDeleteJag vet att det är en lång väg att gå, men för första gången i mitt liv känns det som att jag faktiskt har förstått vad det handlar om på riktigt. Att det som Jenna säger inte har någonting med den fysiska kroppen att göra. Utan att det måste börja innifrån. Att man måste tycka om sig själv för att kunna vara snäll mot sig själv. Om man tillåter sig att på riktigt älska sin kropp vill man inte göra den illa.
Jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv. Because I'm worth it!
De ska ni också vara för ni är de mest fantastiska av kvinnor. Jag vill samla er alla i en stor hög och krama ihjäl er! :D
Tack och PUSS!