Sockermonstret.

Hittade en bra artikel om sockerberoende via Bitten Jonsson. Den är kort men informativ. Om du känner igen dig eller annars är nyfiken kan jag varmt rekommendera Bittens bok "Sockerbomben - i din hjärna"

Det skrivs mer och mer om sockerberoende. Jag är glad för de. I februari i år. Några dagar efter min 28:onde födelsdag. Satt jag i mitt barndomshem mitt i natten framför datorn och grät. Två månader tidigare hade jag börjat äta enligt LCHF. Motsträvigt men med hopp om att jag en gång för alla skulle kunna bryta mina dåliga mönster. Jag hade inte ätit socker eller vetemjöl på två månader. Men jag hetsåt nötter, drack grädde som vatten och slängde i mig plåtar med nötbröd.

Det var då. Den natten. När klockan var fem och jag var sprickfärdig av mat som jag förstod att jag var sjuk. Att det här inte handlar om karaktär eller att min släkt har stor benstomme. Att alla andra inte har det så här och att jag omöjligt kan vara den enda i hela världen med detta problem. Jag började googla och hittade Bitten. När jag läste hennes bok kunde jag skriva under allt. Det var en lättnad på samma gång som jag var livrädd. I april åkte jag på en intensivkurs i sockerberoende och lärde mig att jag har en beroendesjukdom som är kronisk. En sjukdom jag får lära mig leva med.

Jag har levt med det här beroendet nästan hela mitt liv. Ett beroende som har tagit sig i uttryck på olika sätt. Jag har missbrukat alkohol, tobak, pengar, relationer, arbete m.m. Men min favoritdrog har alltid varit maten. Det är den som har gett mig den största kicken. Alltid funnits där när det har varit jobbigt eller när det hänt någonting roligt. Den har fyllt alla mina mörka hål. Alltid gett mig den bekräftelse jag velat ha. Den har varit min bästa vän.

Sedan jag kom från Frägsta där kursen hölls i april har jag varit abstinent. Det betyder att jag varken har ätit socker eller snabba kolhydrater och inte hetsätit. Det är en daglig kamp. Men varje abstinent dag är ett steg närmare det liv jag vill leva. Ett liv där jag kan vara närvarande. Ett liv i frihet. Att vara aktiv i ett beroende är som att sitta fängslad i sin egen kropp. Nu kan jag känna ibland att jag är hemma i min egen kropp, att jag hör min egen röst och känner varma känslor för mig själv. Jag vet att det låter cheesy. Men det får ni ta. Att kunna känna känslor utan att de är igendammade av mat är enormt för mig. Jag upplever känslor jag aldrig upplevt tidigare. Både trevliga och mindre trevliga. Det är häftigt! (och ibland helt för jävligt).

Det här är ingenting man klarar sig ur ensam. Det är en lurig sjukdom. Med hjälp kan man tillfriskna och ta sig ur fängelset.

Tack för att jag får dela med mig.
ALL THE LOVE!

/Pam