Perfekt.

Jag har en släng av perfektionism. Eller det är nog ingen släng av utan mer ett enormt lass av detta förödande drag. För ett år sedan hade jag inte den blekaste aning om att jag var en perfektionist.

Min goda vän satt en kväll och förklarade för mig hur hon tänker. Hon sa sig vara i klorna på perfektionismen. För henne skall allt vara perfekt på alla plan i livet för att det ska duga för henne. Arbete. Relationer. Hälsa. You name it. Jag minns hur jag satt och skakade på huvudet. Tyckte synd om henne. Funderade på hur hon orkade leva med den ständiga pressen.

Under det senaste halvåret. Under genomgången av mig själv. Under resan mot vad jag i nuläget vill kalla frisk. Har jag förstått att jag är en perfektionist.

Hur kommer det sig då att jag aldrig insett detta faktum? Förstås finns det en gnutta självförnekelse med i bilden. Samt en del andra faktorer som spelar roll. MEN. När jag förstod att vara perfektionist inte var det samma som att vara pedant. Trillade poletten ner.

Jag har alltid trott att perfektionister är människor som gör allt rätt, fint och riktigt in i minsta detalj. Personer som aldrig yttrar ett "äh" och ger upp ett projekt de börjat med. För mig har en perfektionist varit en som stryker sina underkläder och torkar damm från klädhängarna en gång i veckan. Dessa är ju också tecken på att man är en perfektionist förstås. Men man behöver inte vara pedant för att vara perfektionist.

Mitt perfektionist lass uttrycker sig i min tro om att allt borde vara perfekt. Precis som min vän. Jag påbörjar ofta projekt. Har vilda ideér. Sätter ribban högre än vad är möjligt. Vilket leder till att jag misslyckas förrän jag ens har börjat.

Jag kan till exempel inte tänka mig att börja träna två gånger i veckan och hålla på kontinuerligt  i ett år. Nej. Sex gånger i veckan ska det vara eller inte alls. Sen ska jag ha en röv hård som sten inom två månader annars är det bortkastat. Jag svänger från antingen eller. Svart eller vitt. Perfekt eller helt värdelös. Mitt synfält snappar inte överhuvudtaget upp gråskalor.

Och eftersom det är omöjligt att vara perfekt. Går jag runt och känner mig helt värdelös hela tiden. Helt i onödan. Eftersom det finns en helt del gråskala där jag kunde trivas hur bra som helst.

Dyka ner i gråskalan? Ja tack.