HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, December 11, 2012

Blå i huvudet.

Det här med att vara deprimerad. Ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag kan t.o.m. skratta åt mig själv för att det känns så absurt. Liksom vad håller du på med. Kan du inte bara ta dig i kragen och snap out of it. Men det går inte. Jag sitter på något konstigt vis fängslad här. Fastkedjad av osynliga krafter.

Det känns som att ha en svart slöja av vemod och sorg hängandes över en. Jag ser den inte. Den bara känns tung och jobbig. Så plötsligt kan jag få en glimt av den. Jag ser hur den hänger där och gör mig ledsen, likgiltig och uppgiven. Den syns. Jag ser den. Men jag kan fortfarande inte dra undan den. Det är i de stunderna jag undrar va fan det är som pågår och ibland skakar på huvudet och ler en smula åt galenskapen. Det är såhär nu tills det blir på något annat vis.

Depression bag anyone?      


 Ps. Jag har slagit in julklappar idag. Ödmjukt vill jag informera er om att jag är bäst på de.








3 comments:

  1. Önskar jag vore där för då skulle jag ge dig en stor varm kraaaaaam! Önskar så innerligt att du ska få känna dig bra och lycklig att du skulle ha mera up's men DET KOMMER!! Fast det känna som om du befinner dig i ett ekkorhjul försök tänk såhär du har i all fall TID att ge dig själv den tid det tar! Många har inte den lyxen eller tar sig den tiden. Mys kram till dig fina du <3 och ett tänk hur långt du har kommit! Från då du startade ta tag i det här

    ReplyDelete
  2. Här håller jag med Sonia, fastän jag inte varit med från början av din resa. Men vi är många som hurrar och vill hjälpa.
    Som då jag och min vän mådde som sämst hjälpte det bara att ibland sitta och glo på varann.
    Då det var som värst hittade jag helt plötsligt tröst i en Amy Diamond text (jag har aldrig fallit för hennes musik förrut) Jag skrev den ofta åt Siri. Hon var min klippa och jag var hennes vi gick igenom saker samtidigt och vi kom ut ur resan på olika gång!
    Och som sagt vissa tror att det är så där bara att snap out of it! Men så är ju inte fallet.
    Jag önskar verkligen att det vore det. Som sagt jag har jätte angst över saker ännu och jag stressar mig för mycket då det gäller skoljobb DET VET JAG! Och då har man kommit långt om man kan erkänna saker för sig själv och för andra.
    Det är tid som detta behöver TID och vänner som förstår och inte dömmer. Det är genom detta också man får se vilka ens riktiga vänner är och vilka dom "kula" typerna är dom som finns där då man mår som bäst.
    Såna "tyngder" har jag gjort mig av med... Jag behöver inga fake förhållanden eller vänskaper mera! Jag vill vara äkta så som jag är.
    Jag har alltid varit social, ärlig och snäll. Men det har tagit mig lång tid att lära känna mig som den som vågar säga NEJ!

    Då du vill se mig och mitt hem och mina tekoppar så drar du med dig sonia och säger att hon skickar ett pm på fejjan så kan jag sända mitt nummer där via. Det är hemligt så ni hittar mig inte...

    En stor styrke-kram och kämparglöd... Du är en fighter det har jag sett i dina ögon fastän du själv inte kanske ser det nu!

    KRAM

    ReplyDelete
  3. Hej världens finaste och visaste kvinnor! Tack för att ni finns i mitt liv. Herregud hur underbara är ni inte. Plöstligt finns ni där och hejjar och stöttar mig igenom det här helvetet. Känner mig som den lyckligaste människan. Tror ibland inte riktigt att det är sant.

    Johi jag vill väldigt gärna sätta mig ner vid ditt köksbord och prata om livet. jag är så oerhört tacksam att du är här och delar med dig av din livserfarenhet och din positiva livssyn. Nästa år ska jag ta Sonia i handen och så kommer vi traskande till dig. Sonia är ju en av de bästa tekompanjonerna man kan ha. Det här kommer att bli bra. På alla sätt och vis.

    All kärlek till er fina fina töser.
    KRAM.

    ReplyDelete