HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Saturday, December 8, 2012

Sadistleken

Fan jag hatar att skippa roliga saker för att jag är trött och har angst. Jag blir så besviken på mig själv. Vill bara slå mig själv med något skarpt i huvudet och riva mitt hår.

Varje gång jag är nere i en svacka tror jag att det aldrig kommer att bli bra igen. Någonsin. Att jag kommer att dras med panikångest varje dag tills jag lämnar min fysiska kropp. Att jag aldrig mer kommer att vara kapabel till att jobba eller överhuvudtaget vara social.

Det som är värst är att det känns som att jag inte själv har någonting att säga till om. Jag känner mig som ett offer. Ett offer för den äckliga angsten. Den kommer och går som den vill. Drar i mig som om jag vore en hjälplös liten sprattelgubbe. Den gör mig ilsken. Vilket ibland är till min fördel. Då kan jag finta den och ge mig ut ändå. Men som det är nu gör jag bäst i att vila.

Jag vet att det är därför den är här nu. För att den egentligen vill mig väl. Den försöker tala om att jag ska dra i bromsen. Både i handbromsen och i nödbromsen. I alla bromsar jag bara hittar.

Jag lyssnar. Och jag drar. Mycket motsträvigt. Jag vet att ju mer jag kämpar desto värre blir det. Jag vet att om jag släpper taget och accepterar situationen blir det betydligt lättare.
Ändå vägrar jag ge med mig. Det där jag skrev tidigare om att lita på livet. Tappades bort i någon snödriva.

Ps. Jag älskar mitt vita vinterland.

2 comments:

  1. Låt angsten komma, man måste ha fallgropar allt emellan åt annars kan den komma tillbaka ännu värre och ännu större. Det är skit jobbigt då man skulle vilja mera än man orkar/klarar av... Men tiden kommer Ela då du orkar. Det här är din tid att lära känna dig på riktigt, där du lär dig var gränsen går och hittar den riktiga Ela inom dig. Det låter kanske fel att säga att det här e bra men det är åtminstone bättre nu än att du aldrig hittar dig själv. Om du nu förstår vad jag försöker babbla här... Jag är som sagt inte ur min fallgrop alla dagar men jag har kommit långt och jag kan ärligt säga här efter att jag har börjat hitta ordet Nej! Och efter allt som har varit all angst och människoskygghet tror jag att jag kommer ut starkare och bättre. Där var jag inte behöver känna att jag är alla andra tillags och glömmer mig själv. Där jag kan medge att hej jag älskar att slöa hemma, läsa, pyssla, måla, fotografera istället för att gå på varenda fest, bli ifrågasatt om allt... Jag är jag.
    Kram till dig!

    ReplyDelete
  2. fina fina ela, jag känner så igen mig i allt det du skriver. jag vet precis den är känslan. och jag vet inte va jag kan säga för att få det att kännas bättre, men jag ser på dig att du inte kommer att dras med det här hela livet. det är jag alldeles jävla skitsäker på.

    tack för kalendern idag och e fina orden! det gjorde min dag och det är också en sak jag är helt säker på; 2013 är tekopparnas och vårt år.

    KRAM!

    ReplyDelete