HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, December 30, 2012

Bloggvärldens positivaste årskrönika!

Januari

Jag börjar med LCHF och träning. Får stressutslag. Har haft en tuff höst och bestämmer mig för att avsluta alla studier jag har påbörjat tidigare på hösten. Min bästa vän får barn. Charlie min gudson.

Februari

Jag är hemma i Jakobstad och firar min födelsedag  Inser att jag har ett sockerberoende. I slutet av månaden åker jag till Stockholm och jobbar. Här tappar jag min mens.

Mars

Är mest spänd över sockerberoendekursen och vad den innebär. Har inte många marsminnen.


April

Slutar röka. Åker på sockerberoendekurs till Hudiksvall. Dagen jag kommer hem från sockerkursen ringer de från Stockholm och erbjuder mig mitt drömjobb. Orkar ibland inte ta mig hem från arbetet utan pausa på café.

Maj

Åker till Norrköping och jobbar. Funderar vad det är för fel på mig när jag knappt orkar lyfta upp armen under min lediga helg. Skriver på arbetskontrakt. Mellanlandar en dag i Stockholm. Kirrar en lägenhet på Kungsholmen. Åker vidare till Piteå för dop.I slutet av månaden går jag till doktorn när jag inte längre klara av att gå till jobbet.

Juni

Kommer hem till Jakobstad. Sover. Huvudet går på högvarv. Jag får ingen ro. Blir sjukskriven hela månaden ut. Känner lättnad och vill tro att det går att vila ut under semestern. Tillbringar mycket tid på villan. På midsommaren åker vi med mitt flyttlass till Stockholm. Jag installerar mig lite i den nya lägenheten. Ljuger för mig själv och alla andra att det känns bra. Det MÅSTE ju kännas bra.

Juli

Har semester. Inser halvvägs att jag inte är kapabel att flytta till Stockholm. Ställer in jobb och lägenhet. Faller in i en dimma av panikångest och utmattning. Sover nästan dygnet runt. Kommer ihåg första gången jag gick utanför huset. Hur jag traskade runt kvarteret och fåglarna sjöng. Kände mig som den mest fria människan i världen.

Augusti

Börjar gå i terapi. Förälskar mig i molnformationer. Känner mig gladare mot slutet av månaden. Tar i bruk mitt gamla bibliotekskort. Har 5€ böter från 1995.

September

Går på bröllop i början av månaden. Känner mig glad över att jag klarar av det. Börjar på avslappningsyoga och pilates. Tappar gnistan. Är mest låg hela september. Skriver det här inlägget och blåser liv i bloggen på nytt. (Tack Gode Gud) Sitter på JAROs hemmamatcher och ser på molnen.

Oktober

Ser August Strindbergs "Drömspel" som är på turné. Får mig friserad. Spenderar en rolig kväll på Melody. Är stamkund på bibban. Går på min första Kundaliniyoga. Träffar Olof Röhlander. Går mediyoga kurs. Ligger i sängen en dag och slappar i flera timmar förrän jag stiger upp. Utan dåligt samvete. För första gången i livet. Skönt!

November

Träffar en hel drös med fina vänner i Vasa under det första veckoslutet i månaden. Listar vad jag vill ha mer av i mitt liv. Maskeradfester och balans är några av de saker jag drömmer om. Får lite energi tillbaka. Bjuder hem vänner på hudvårdskväll. Börjar leka med tanken på att åka till Helsingfors.

December

Åker till Helsingfors. Träffar mina kollegor. Får svar på frågor. Genomlider en panikångestattack. Skypar med min yogaterapeut. Är trött, arg och gråter mycket. Köper en limpistol. Julpysslar. Yogar in julen på yogajoylife. Har en underbar julafton. Klarar min första jul utan socker och hetsätning. Faller in i utmattningshelvetet med allt vad det innebär.

Genom hela det här året har jag haft en stark övertygelse om att allt kommer att bli bra. Jag har den oftast hur dåligt jag än mår. MEN inte varje sekund. Inte varje dag. Jag ser det som att den alltid finns där. Den är bara täckt med svart dimma ibland.

Jag vill så gärna skriva att det här ska bli mitt år. Det har ju min nummer och allt. (Jag är född den 13:onde). Just nu är jag inte tillräckligt övertygad. Jag är arg och ledsen för att jag just nu inte vågar drömma och göra upp planer för det nya året.

Allt har sin tid. Och allt är väl. Fortfarande. Där längst inne bakom dimman.

Läget

Det är inte så värst uppåt och hejsan här. Därför är jag tyst. I och för sig brukar jag ju försöka vara mer högljudd just när det dalar. Orken har inte infunnit sig. Jag är ledsen, utmattad och förvirrad. Försöker sova ut skiten. Men det gör mig galen att bara vara hemma. Jag börjar tänka alla möjliga konstiga tankar. Har för mycket tid att tänka men ingen ork att göra något annat.

Intalar mig att allt har sin tid. För det är ju verkligen så. Det finns en tid för sorg och det finns en tid för glädje. Det ena kan inte finnas utan det andra. Ändå är det så jävla tungt. Jag är ledsen för att jag inte kan vara med. För att den här dumma sjukdomen hindrar mig från att umgås med mina bästa vänner. För att den tar så mycket ifrån mig. För att den fängslar mig i utmattning och ångest. Jag hatar den och vill att den ska försvinna. Jag vill inte sitta på sidan av och titta på längre. Jag vill tillbaka.


Thursday, December 27, 2012

Styrkande ord

"Trust yourself enough to know that you can feel anything and recover from it. Know that because you are feeling something does not mean you must act on it at the moment you are feeling it. Stay with it long enough to de-charge it. Breathe deeply."
Iyanla Vanzant

Sunday, December 23, 2012

Hohoho!

Kära vänner. Jag önskar er en lugn och skön julhelg. Hoppas ni får mysa ordentligt och blir rikligt belönade med många hårda klappar.
Tack för att ni stöttat mig under hösten. Ni är alla värda er vikt i guld.
Tro, hopp och kärlek.
KRAM.

The Grinch


Jag fick psykbryt vid middagsbordet idag. Har suttit i en timme och skrivit av mig. För att få reda på. Varför. Jag tippar såhär.
Gick till kyrkan idag för att få julstämning. Fick höra om hur syndig jag är och hur viktigt det är att jag vet om att jag är syndig. Att allt var bättre förr när trolovningen verkligen var av betydelse och att bröllopet blir magiskt endast om man väntar med att ha sex tills man gifter sig. Jag var arg som ett bi när det hela väl var över.
Fortsatte till ålderdomshemmet och mormor. Hon är dement och uttrycker sin önskan om att få dö varje kvart. Det är jobbigt att se henne så. Sen var liksom grunden redan lagd för att jag skulle bli julmonstret när min bröder steg upp från bordet innan jag ätit klart.



Friday, December 21, 2012

Underverk


"A miracle is a shift in perception from fear to love"
Marianne Williamson

Detta hände mig idag på yogan. Jag har haft en oerhört välsignad dag. Min själ dansar av lycka. Mitt sinne är stillsamt. Och min kropp är trött. Sat Nam. Godnatt.



Thursday, December 20, 2012

Jultipset

Ellens spotifylista med julmusik. HÄR! Vi på Oxhamnsgatan har njutit av den hela dagen. Mycket mysig.

Ps. Idag föll jag med cykeln. Precis som en tant. Rakt på höften.

Awesome!


Fick den här skickad till mig igår. Tycker den är fantastisk!


Wednesday, December 19, 2012

Ljuset.

Igår vände livet blad. Idag har jag varit glad. Alltså det här livet hörni. Upp och ner och fram och tillbaka. Livet är ju lika mycket livet när det är skit. Det är lika mycket på riktigt och det är lika fint. Det ändrar ju engentligen aldrig form. Våra omständigheter ändrar medan livet har sin gång. Tänk att det från en dag till en annan kan kännas så annorlunda. Utan att någonting egentligen förändras.

Tack för att ni är med mig på resan. Kärlek!



En glader med pimpade läppar.
Love is all we ever need.
Idag älskade jag NYC och drack te med fina Hun som var hemma från Kina.

You are loved.
All is well.

Saturday, December 15, 2012

En lördag

Idag är jag vid gott mod. Men tröttheten. Ack denna trötthet. Jag vänjer mig aldrig vid den. När jag får en liten gnutta kraft tillbaka vill jag så mycket. Genast. Det går inte att ligga och stirra i taket då. Ikväll fick jag ge mig med julpysslet när hjärtklappningen kändes ända upp i hjässan.

Dagens instagram


Ps. Idag har jag funderat på kroppsideal.

Friday, December 14, 2012

Idag.

Overfeeling


Jag kom mig av en slump och lite överraskande utanför dörren ikväll. Det gjorde mig gott. Och jag blev en huppare rikare på köpet. Dessutom fick jag hänga en stund med en av Jeppis snyggaste brudar. Hon är inte bara vacker. Mer avslappnad, rolig och skön människa får man leta efter. Perfekt medicin mot en trött och rädd själ. Vackert så!

Tillfriskna.


Wednesday, December 12, 2012

Arg.

Ikväll gick jag hem från yogan för att jag fick panik. Det känns som en smärre omöjlighet att acceptera läget just nu. Så här ska det inte vara!

Ni är mina änglar.

Jag har suttit och funderat över hur jag ska uttrycka min tacksamhet gentemot er. De rätta orden infinner sig inte. Jag kan omöjligt formulera mig på ett sätt som skulle kunna återge hur jag känner. Oftast i texter skrivs det att man inte hittar ord. Men så följs det ändå upp med en fin text med snirkliga och pampiga känsloyttringar. Jag har försökt. Det går inte. Ingenting jag hittills fått ihop kommer ens i närheten av den tacksamhet och kärlek jag känner för er. Ni lyfter upp mig! TACK!


 Piglet: "How do you spell love?"
Puh: "You don't spell it. You feel it."



Tuesday, December 11, 2012

Negativa känslor.

Delar ni in era känslor i negativa och positiva? Det gör jag. Jag trodde att det var så. Att vissa känslor var negativa och vissa positiva. En del är okej att känna och en del ska helst inte finnas. När jag fick frågan. Vilka känslor är negativa känslor för dig. Trodde jag det var ett skämt. Vadå för mig. De vet väl alla att vilka de är. Arg. Ledsen. Irriterad. Frustrerad. Ja alla de där dåliga känslorna. Allt som inte är glad liksom.

Jag har inte en gång tänkt tanken att en känsla bara kan få vara det den är. Att alla känslor är till för att kännas. Att alla känslor ska få ta lika stor plats. Att ingen känsla är mer fel än någon annan. Jag försöker smälta och ta till mig denna nya synvinkel. Jag övar praktiskt också. Idag skrev jag ett argt brev. Grät. Slog på boxningsäcken och ropade. Jävlar vad befriande.

Men tillika skrämmande Jag är rädd för att öppna upp argburken. För att den där uppsamlade ilskan är gigantisk. Tänk om jag översköljs av en tsunami av arga känslor. Och aldrig kan sluta slå.







Blå i huvudet.

Det här med att vara deprimerad. Ibland undrar jag vad jag håller på med. Jag kan t.o.m. skratta åt mig själv för att det känns så absurt. Liksom vad håller du på med. Kan du inte bara ta dig i kragen och snap out of it. Men det går inte. Jag sitter på något konstigt vis fängslad här. Fastkedjad av osynliga krafter.

Det känns som att ha en svart slöja av vemod och sorg hängandes över en. Jag ser den inte. Den bara känns tung och jobbig. Så plötsligt kan jag få en glimt av den. Jag ser hur den hänger där och gör mig ledsen, likgiltig och uppgiven. Den syns. Jag ser den. Men jag kan fortfarande inte dra undan den. Det är i de stunderna jag undrar va fan det är som pågår och ibland skakar på huvudet och ler en smula åt galenskapen. Det är såhär nu tills det blir på något annat vis.

Depression bag anyone?      


 Ps. Jag har slagit in julklappar idag. Ödmjukt vill jag informera er om att jag är bäst på de.








Saturday, December 8, 2012

Grön och grann.

Den här bloggen är inte speciellt munter just nu. Det har allt att göra med min feelis. Som idag i perioder faktiskt varit riktigt god. Jag älskar att pyssla hemma. Det är den enda syssla jag kan idka utan att bry mig om att äta, dricka eller angsta. Dessutom älskar jag julen. Jag ger er dagens terapeut. 

GRANEN.


Ps. Imorgon ska jag få yogaterapi via skype.

Sadistleken

Fan jag hatar att skippa roliga saker för att jag är trött och har angst. Jag blir så besviken på mig själv. Vill bara slå mig själv med något skarpt i huvudet och riva mitt hår.

Varje gång jag är nere i en svacka tror jag att det aldrig kommer att bli bra igen. Någonsin. Att jag kommer att dras med panikångest varje dag tills jag lämnar min fysiska kropp. Att jag aldrig mer kommer att vara kapabel till att jobba eller överhuvudtaget vara social.

Det som är värst är att det känns som att jag inte själv har någonting att säga till om. Jag känner mig som ett offer. Ett offer för den äckliga angsten. Den kommer och går som den vill. Drar i mig som om jag vore en hjälplös liten sprattelgubbe. Den gör mig ilsken. Vilket ibland är till min fördel. Då kan jag finta den och ge mig ut ändå. Men som det är nu gör jag bäst i att vila.

Jag vet att det är därför den är här nu. För att den egentligen vill mig väl. Den försöker tala om att jag ska dra i bromsen. Både i handbromsen och i nödbromsen. I alla bromsar jag bara hittar.

Jag lyssnar. Och jag drar. Mycket motsträvigt. Jag vet att ju mer jag kämpar desto värre blir det. Jag vet att om jag släpper taget och accepterar situationen blir det betydligt lättare.
Ändå vägrar jag ge med mig. Det där jag skrev tidigare om att lita på livet. Tappades bort i någon snödriva.

Ps. Jag älskar mitt vita vinterland.

Wednesday, December 5, 2012

Post Helsingfors

Jag hämtar mig från ett tre timmar långt panikångest maraton. Som ägde rum på en finskspråkig "tro på dig själv" föreläsning i Helsingfors igår. Det var bland det äckligaste jag varit med om. Alltså inte föreläsningen utan panikångesten. Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag inte bara gick min väg. Men på något konstigt sätt satt jag fastklistrad i stolen.

Efteråt kändes det som om jag hade våldfört mig på mig själv. Jag kände mig kränkt. Av mig själv! Kan fortfarande inte tänka på det utan att få ångest. Jag måste smälta det hela. Ge mig själv kärlek och inte pressa mig själv över kanten mera. Jag är värd bättre. Usch. Det var en vidrig upplevelse.

Jag vet liksom inte varför jag ens gick dit. På något vänster glömde jag nog bort att lyssna på mig själv. Blev lite väl självsäker efter några bra dagar och trodde att jag var mitt gamla jag igen. Trodde jag kunde plocka fram fasaden och köra på.

Jag antar att allt man är med om är en lärdom på något sätt. Skulle bra klarat mig utan här persen så lärdomen better be a good one.

Ps. Min säng har aldrig varit så skön som den är just nu.

Tuesday, December 4, 2012

Släpp taget!

Litar ni på livet? Jag börjar sakta men säkert göra det. Mer och mer börjar jag tro att det är en av nycklarna till ett fantastiskt liv. Att sluta kämpa emot eller för allting. Sluta med att försöka kontrollera saker och ting. Istället släppa taget. Låta saker ske. Vänta in det som jag inte känner mig säker på och samtidigt lita fullständigt på att svaret kommer att visa sig.

Jag får inte alltid det svar jag hade tänkt mig. Och sällan löser det sig så som jag hade planerat. Mer ofta händer något ännu bättre än jag kunnat föreställa mig. Om det ibland kommer förklätt i enligt mig lite väl otrevliga omständigheter.

Hur man än vrider och vänder på det blir det alltid bra till slut. Så lika bra att sluta vrida och vända. Bara vara och lita på att livet/universum/gud/mumintrollet tar hand om resten.

Ps. Jag tycker om er! Kram.