HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Wednesday, February 20, 2013

Plin Plong

Alltså i måndags föll det ner en stor polett. Nästan i storlek med ett traktorhjul. (Ett sådant där med kätting på.) Det var inte alls min förtjänst att det plötsligt rasslade till. Utan min psykiaters. Eller det var bara väl valda ord sagda i exakt rätt tidpunkt. Tidpunkten då hjärtat är moget att låta hjärnan släppa ner insikten. Och halleluja när det händer. Håll i er för här kommer den.

Jag insåg för första gången att mitt människovärde inte sitter i mitt arbete. Det spelar ingen roll hur framgångsrik jag är eller hur mycket jag presterar. Jag blir varken mer eller mindre värd. WOW! Det är så stort att jag inte kan skriva ner det utan att få lite andnöd.

Nu har jag ju dessutom hunnit funder två dagar. Och inser därtill att mänskovärdet inte heller ligger i hur smal, snygg, glad eller trevlig jag är. Jag blir inte mer värd fast alla älskar mig.

Människovärdet är alltså någonting konstant. Alltså som inte blir mer eller mindre hur mycket man än försöker trixa, klä upp sig, verka viktigt, cool eller framgångsrik. Det bara står där stilla och tålmodigt. Väntar på dig. På att du ska fatta att du är bra precis som du är.

Jag vill vattna den här insikten med all den kärlek jag har. Låta den växa i mig och ta plats. Ta plats som det viktigaste jag vet. Mig själv.



6 comments:

  1. halleluja kvinna! den där texten tänker jag printa ut och spika fast på väggen. puss på dig vackraste

    ReplyDelete
  2. Va fint! Man borde läsa detta varje morgon. Ibland kanske också på eftermiddagen. För man glömmer det så lätt. Va du e fin!

    ReplyDelete
  3. precis detta fick jag höra/ kom fram till under min helvetiska period. jag är den jag är och jag ska inte dömma mig själv för hårt... detta borde man verkligen läsa varje dag. kram på d!

    ReplyDelete
  4. oj, så självklart egentligen när man läser det svart på vitt. måste ha varit ödet som förde mig till din blogg just idag när jag håller på att trasas sönder av all denna prestationsångest som ingen annan än jag själv skapat. tack!

    ReplyDelete
  5. Eftersom jag är sån som ofta blir väldigt tyst och tillbakadragen i större sällskap så blir det ofta så att jag känner mig lätt osäker i såna situationer.
    Varför vet jag inte, för jag är ju samma Jenna oavsett om det är 3 eller 10 personer som sitter vid samma bord som mig...

    Jag har insett att jag är väldigt RÄDD för att vara osynlig, att inte märkas, att inte räknas, att inte bli hörd och att det är därför blir jag tyst.
    Jag motverkar alltså mig själv och gör mig själv medvetet osynlig - dvs det jag är mest rädd för.

    Det tog mig ett tag att fatta att jag är min egna största fiende i såna situationer, eftersom det inte är det faktum att alla andra tar plats som gör mig tillbakadragen och tystlåten utan det är jag själv som gör det pga min rädsla.

    Här har jag gått omkring och varit irriterad på att andra är plats och syns mer än jag - då det är jag själv som inte ser till att jag blir hörd.

    Kände mig som en dumbom då min polett trillade ner... ;)
    Puss!!


    ReplyDelete
  6. Hej på er! Tack för alla fina ord. Det här borde man påminna sig själv om varje dag. Jag försöker. Det är inte alltid jag är lika mottaglig. Men det känns skönt att iaf veta att det är på detta sätt. Jenna: Tack för att du delar med dig. Det är så fascinerande att lära sig saker om sig själv. Jag tror inte vi någonsin kommer att sluta förvånas över oss själva. Men det är ju bara en bra sak. Livet är spännade. KRAM

    ReplyDelete