HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, July 2, 2013

Let's take a trip..

..down memory lane. Hittade till min gamla blogg idag. Jag var ju rolig tidigare. Och carefree. Bjöd på mig själv. Kanske det inte alltid var så bra. Men jag levde livet. Nu känner jag mig mest som en moraltant med hjärnspöken.

Min BFF och jag på min trappa i Vasa.

Jag pratade med en vän idag om min viktresa. Hon undrade om jag kunde blogga om den och inspirera andra. Då slog det mig att alla som läser den här bloggen inte vet hur jag sett ut tidigare. Tror mest att ni som hänger här är gamla bekanta. Vilket ju många är. Men inte alla.

 
Jag med min perus fotomin back in the days. Antar att jag är på Fontana. Älskade Fontana!

När folk påpekar hur smal jag blivit blir jag oftast väldigt obekväm. Jag vet inte om det är för att jag gått ner i vikt tidigare och alltid gått upp den igen. Nu vill jag inte ställa mig på toppen av berget och skrika YES! För det kan ju hända att jag går upp några kilon igen. Och vem var jag då att stå där och gapa. Alltså jag är rädd. För att misslyckas. Igen. (Det här låter bekant va?)

På Klockriketeatern klädd som ett fitthår..

Det är också för att det är annorlunda den här gången. Hela mitt liv har vänts upp och ner. Jag är fortfarande skör och känner mig som ett öppet sår. Att få kommentarer om min kropp eller hur jag borde förhålla mig till mat, motion etc är jag inte redo för. Eller de vill jag helst undvika. Alltid. Jag är inte kort på information om vi säger så. Det är förresten inte någon överviktigt person.

I STHLM på 50-års fest. Hade vräkt i mig så mycket godis på färjan dagen innan att jag knappt fick ner maten.

Jag tror. Eller jag vet. Att det inte finns ett enkelt svar på hur någon ska gå ner i vikt. Vi måste alla hitta vår väg. Det där med rör på dig mer än du sätter i dig är ett hån mot de som kämpar med matmissbruk, sockerberoende eller andra sorters ätstörningar. När det handlar om kontrollförlust och besatthet kan åtminstone inte jag äta eller träna med måtta. Jag förstår också att detta inte kan förstås om man inte själv varit där. Då är det lätt att prata om självdisciplin och ät lite av varje. Tjock är inte synonymt med lat eller dålig karaktär. Jag har gått på de mest absurda dieter. En gång gick jag ner 20kg på sex veckor. Sex veckor när jag endast åt tre små pulversoppor om dagen. Min självdisciplin är det inget fel på. Den här gången har jag gjort annorlunda och försökt hitta roten till problemet. Inte bara behandlat symptomen. Jag håller på komma underfund med min lösning. Jag söker svaren ärligt och öppet. Det tar tid. Frågorna och svaren förändras hela tiden.

Här är jag som störst. Och jag mådde apa. Ville fly från allt. Äta och supa gjorde jag mest. Check out min första digikamera på bordet.


Jag har inte haft viktnedgången som ett mål. Mitt mål är att bli av med besattheten kring mat. Som också är förknippat med det mesta i mitt liv. Hur jag ser på mig själv. Hur jag spenderar pengar. Hur jag hanterar stress. Jag triggas också av att äta för lite, väga mig och spegla mig för mycket. Tidningar med smaltips, bloggar om träning och bantningsprogram gör mig inget vidare heller. Jag blir besatt och känner mig ful, fet och otillräcklig. Och så snurrar besattheten igång. Den slutar med att jag tänker "skit samma" och går tillbaka i mina gamla mönster.

På semester med familjen. Jag dricker en Kahlua drink med grädde, vaniljglass och chokladsås och äter en toast. Min beroendehjärna älskar mig. Första dagen grät jag för att jag var så tjock och ful.

Dit vill jag inte så därför försöker jag hitta den jag är innerst inne. Att känna min kropp. Känna andetaget som lugnar min skrikande besatta aphjärna. Uppskatta de små sakerna. Suta jaga mer. Mer. Mer. Känna mig nöjd med en portion mat. Uppskatta att jag orkar yoga några gånger i vecka. Eller ens en. Istället för att hetsa mig till träning som jag egentligen inte orkar. Och bara mår sämre av. Ibland kunna stå framför spegeln. Böja mig ner. Le åt min hängmage och tänka "jag är härlig".

På fest. Som oftast back in the day. Alltid mest i fyllan! Fast faktiskt inte på den här festen..

Jag har kommit en bit på vägen. Men jag tänker ändå att jag är tjock ibland. Jag tycker det är jobbigt när byxorna spänner och inbillar mig att jag har gått upp i vikt. Även om det kanske bara är en fjärt som inte hittat rätt väg ut. Jag är fortfarande besatt. Mest när jag är trött och stressad. Mest när jag inte förstår att jag har råd att slappna av. Vara mig själv. Och inse att det inte spelar någon roll om jag skulle gå upp alla kilon igen. Så länge jag tycker om den där flickan som tidigare älskade Fontanas dansgolv. Men som just nu föredrar en lugn hemmafest med vänner och deras barn.

Jag med ett av mina favortitbarn och Nätti. Stal den här bilden. Tack Baljan!

17 comments:

  1. Jag tycker du är fin på alla bilder. Det är tråkigt att det ska vara så svårt att bli vän med sin kropp. Jag älskar min kropp, ungefär varannan dag. Varannan dag tycker jag den är skit. Fast den är så duktig och orkar med en massa saker. Den får nog ta en massa oförtjänt spe, min kropp.

    KRAM

    ReplyDelete
  2. Tack Ida! Jag kan också tycka att jag är fin nu när jag ser tillbaka. Att jag inte fattade det då. Att jag inte kan fatta det nu. Det är väl som med livet. En dag är det bra. En dag sämre. KRAMIS!

    ReplyDelete
  3. Vad fint och modigt skrivet, blev helt gråtmild.

    Fia

    ReplyDelete
  4. Tack Fia! De blir jag också av din kommentar. <3

    ReplyDelete
  5. jag har alltid tyckt att du är så otroligt vacker! Härligare kvinna får man leta efter. Men visst är det knasigt att man aldrig kan vara nöjd..alltid något som kunde vara anorlunda. Tror alla kvinnor lider av samma "fel". Kram

    ReplyDelete
  6. Ida TACK! Det tror jag också. Vilket är så jävla synd. Alla kvinnor är ju vackra. Kram.

    ReplyDelete
  7. Sann inifrån ut. Du är bara helt lovely, Sat Nam!

    ReplyDelete
  8. Det är jättesynd att vi så ofta definierar oss själva utifrån vår vikt och jag måste säga att de gånger jag mått som allra sämst i mitt liv är också de gånger jag varit som allra magrast...
    Jag tror det är nånstans där jag insåg att min vikt inte har något som helst med lycka att göra...
    Fast det är rätt jobbigt att inse det då man är/har varit så vikt-besatt.

    Måste också inflika att i alla år, när jag talat om dig inför min mamma och hon inte varit helt säker på vem jag pratat om så har hon alltid frågat: "Alltså, Pamela - det är ju hon som är så väldigt vacker...?"

    Du ÄR vacker - inifrån och ut - och har alltid varit det!
    Stor kram!!

    ReplyDelete
  9. Oj, vad jag tycker om dig! Du är så himla klok, modig och rolig dessutom. Det här inlägget läste jag redan imorse och jag har burit med mig det hela dagen.

    Jag har typ alltid hållt mer eller mindre ohållbara dieter, hatat mig själv och trott att bara jag skulle bli smal skulle jag bli lycklig. Men nu, när jag aktivt försökt sluta ändra på mig själv så mår jag så himla mycket bättre. Man måste ta lyckan först, sen kan man ta itu med vikten. Om man vill.

    Tack för det här! Puss puss!

    ReplyDelete
  10. vad fint och ärligt skrivet!! stark är du som vågar skriva om något SÅ HÄR känsligt ämne
    LOVE

    ReplyDelete
  11. Härliga Pamela!
    Alla som säger här att du är vacker och alltid varit det har FULLKOMLIGT RÄTT!

    Tack för en fin text! Den får hundra tankar och kommentarer att dyka upp i mitt huvud... Skriver ner några.

    Jag har också fattat (åtminstone i teorin) att man aldrig ska koncentrera sig på att gå ner i vikt. Nej, man ska fokusera på att bli pigg, stark, frisk... vad det nu kan vara som behövs. Men inte bara sikta på att bli "smal" (vilket ju dessutom är ett synnerligen relativt begrepp som vi ju vet).

    Jag kommer ihåg en gång när du var kanske 13 år och kommenterade din vikt. Då bestämde jag mig för att aldrig tala om vikt, bantning, missnöje med kroppen osv. tillsammans med släkten. Det lyckades med varierande framgång, men om jag minns rätt höll jag mitt löfte ganska bra åtminstone så länge du var tonåring. Sen har jag nog slarvat. För det var ju så, du har vuxit upp med att mat, recept, hälsa, vikt var standardsamtalsämnen när din mor och hennes systrar träffades. Kan inte ha varit någon särskilt hälsosam tanketankning. Förlåt! På riktigt.

    Du är nog en tuff brud som vågar ta itu med allt som ligger bakom. Fast du var ju också så illa tvungen. Du får väl på sätt och vis tacka kroppen att den sa ifrån så totalt att du bara måste lyssna till den.

    Ser fram emot att träffa dig! Kram

    Moster K

    ReplyDelete
  12. DU e alldeles ljuvlig! :)
    H. Erika

    ReplyDelete
  13. Jag har varit och är väl ännu mitt uppe i allt det där! Svårt och jobbigt. När folk samtidigt dör som flugor runt en och kämpar med sjukdom och annat försöker jag att intala mig att mitt innanlårsfläsk duger. Vi kämpar vidare! Många kramar och TACK för att du delade med dig av din historia!<3

    ReplyDelete
  14. Du vet att jag alltid har tyckt att du är en av världens vackraste människor. Det ändrar inte, vare sig du går upp eller ner i vikt. Du är så bra och så fin, och du ger så mycket glädje och kärlek till folk i din omgivning. Jag hoppas du ska kunna bli vän med din kropp för du är perfekt som du är!

    ReplyDelete
  15. Det känns som om du har skrivit direkt ur mitt huvud kära Pamsu. Den här texten berör mig djupt. Finare människa än du får man leta efter. Oj då jag sku kunna stiga ur det här fitt-ekorrhjulet och ta mif tid att hänga med dig (eller häng dig i reve) för jag vill verkligen umgås med dig. Du ger mig inspiration och insikter så det bara ryker om det.

    ReplyDelete
  16. Du är så stark! Du hjälpte dej själv ut ur nått som fick dej att må dåligt! Det är mycket svårt att skapa nya stigar och tankesätt i skallen på sej själv, man blir ju så van och fäst med sina vanliga banor. Men du fixade det. :D Du är en stor förebild för mej, Jag har sockerberoende som jag tampas med varje dag.. Hatar vad det gör till mitt huvud, humör, kropp och plånbok. så sabla jobbigt!

    ReplyDelete