Bekväm i det obekväma

Det är så häftigt det där hur livet hänger ihop. Hur det går att se mönster i det mesta. Ett genombrott. En insikt. Föregås ofta av en tid av ovisshet. En tid där det känns som att tankarna bara snurrar. Som att man är tillbaka på ruta ett. Ingenting landar som man vill och det mesta känns flyktigt och svävande. Jag kan också känna känslan av att någonting stort är på gång. Det byggs upp en slags spänning. Man kan inte ta på den men den ligger där och pyser. Känns stor och mäktig.

Första gången jag hade den känslan. Har ju inte varit så bra på att känna tidigare. Var halvåret innan min break down. Aldrig hade jag anat att det var en förändring av den kalibern på gång. Men jag visste att det var stora krafter i rörelse. Det behöver inte alltid vara enorma förändringar. Eller ens förändringar som någon annan märker av. Men jag har märkt att oftast innan det öppnas en ny dörr. Antingen i mitt medvetande eller i den fysiska världen. Föregås den alltid av en viss mån kaos. Oftast KAOS deluxe. Eller åtminstone för oss dramqueens.

När jag är uppmärksam. Och börjar ge akt på mig själv. Märker jag av mönster. Jag blir medveten om hur jag fungerar. Och på samma gång kan jag avväpna mig själv från att ta till gamla avdankade handgranater. Istället för springa in i paniken, paranoian och rädslan av bara farten. Kan jag vara närvarande och betrakta dem när de rusar förbi. Jag kan sitta stilla i känslosvall och tider av oro och dimma. För att jag vet att de perioderna behövs för att komma vidare. När jag kan vila i det obekväma för att jag vet att det för med sig en positiv förändring.

Då sjunger änglarna och små söta troll dansar kärleksdanser på min varma mage.