HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, August 20, 2013

Inte så märkvärdigt

Idag funderar jag på hur det är att leva ett stilla liv. Hur mycket svårare det är att välja att inte göra karriär. Att inte vara speciellt förtjust i att resa utomlands. Inte ägna sin tid åt olika specialintressen. Inte gå på alla fester. Utan lite som Ferdinand. Tycka det är bäst att sitta hemma och lukta på blommorna. Kanske se en serie eller gå en promenad. Och vara nöjd.

Det sticker i ögonen när någon inte väljer att engagera sig lika mycket. Inte uppoffra av sin värdefulla tid. Inte vilja lika mycket som en själv. Det sticker i ögonen när någon väljer ett stilla liv. När man själv stressar på som en galning och känner skuld över ens otillräcklighet både hit och dit. Det sticker i ögonen när någon säger nej. Medan man själv skriker JA innan någon ens hunnit fråga.

Jo det är irriterande just därför. För att det där högljudda JA egentligen ibland hellre vill vara ett bestämt NEJ. För att det också för prestationsprinsessor och -prinsar skulle vara skönt med en lugn hemmakväll framför "Biggest looser". För att den årligen återkommande utlandssemestern med familjen inte alltid är så där enormt avslappnade. För att någon vågar gå emot det som man själv tror är ett måste.

Det är lättare att rabbla upp sitt minutschemat med aktiviteter inför helgen åt kollegorna. Sucka lite över hur man ställer till det för sig. Än det är att erkänna att från fredagkväll till söndagkväll kommer jag att ligga raklång i mina gamla håliga JARO-shorts och släppa gas.

All heder åt de stilla liven!

Ps. Alla vill ju inte ligga raklång. Men många skulle nog må bra av att göra det mera.

3 comments:

  1. Sannerligen. Lite vrickad Jantelag här också.... den som hinner mest vinner, den som vilar är inget värd. Eller nåt.

    ReplyDelete
  2. Jag har ju inbyggd hedonism och jag ÄLSKAR att njuta av livet. Visst känner jag av the hustle också, men har inga större problem att säga fuck it och bara chilla och lukta på blommorna. Tyvärr har jag blivit ytterst kritiserad för detta, främst av exet då som tyckte jag var "lat" och oambitiös, haha. Och så kämpade han vidare med att bevisa för sig själv att han var duktig och stressad och alltid hade nåt på G. Jättetröttsamt. Varför kan man inte bara snäll åt sig själv och känna att det är ok att njuta av livet? Det är ingen som säger vid livets slut att eftersom man "samlat" på lycka genom att inte njuta alls under livets lopp, så har man liksom en massa extra happiness än vad alla andra slashasar har. Igen då det tänket att det bara finns en viss mängd av saker i livet. Sorgligt, verkligen. Och det är inte roligt att man ska bli kritiserad för att man vill sitta och njuta efter en dag på jobbet heller, eller att det ska betyda att jag vill mindre i livet än den andra som tycker man ska planera in en massa på månadens enda lediga dag, så alla fattar att man är en aktiv person som vill saker.

    Visst kan jag ju "drisha" lite väl mycket ibland också, men det är bara att jag är oeffektiv och drömmande, inte att jag är lat.

    ReplyDelete
  3. EXAKT! vardag är så sjukt underskattat! puss på dig, underbara ela! jag tänker att vi ska en vardagstekopp nån gång under hösten, den där vi har planera i ett år nu, hehe.

    ReplyDelete