HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Thursday, August 8, 2013

Målhetsen

Det är ju en jävla massa prat om mål. Hur viktigt det är att sätta mål för att uppnå det man vill. Jag tycker det är prestationsångest deluxe. Antingen sätter jag för höga mål. Ger upp. Känner mig skit. När jag ska försöka andra vägen blir målen bara skrattretande låga och då tappar jag all motivation.

Men. Jag har satt ett övergripande livsmål. Eller jag tycker vi kan kalla det min ledstjärna. En typ av liten lista på de viktigaste prioriteringarna i mitt liv. Just nu. Överst på den listan står. Inre frid. Peace of mind. Detta kan betyda olika för olika mänskor. Men det viktigaste är att jag vet exakt vad det betyder för mig. Det är ett ställe där jag mår bra.

Strandhäng får mig att må fin fint. Simma är bäst!

Sen när jag tampas med beslut och velar hit och dit så vänder jag mig alltid tillbaka till min ledstjärna. Ger det här mig inre frid? När jag satt inre frid som min grund. Det som jag vill prioritera allra mest. Blir svaren där efter. Jag vill många saker. Men det är inte sagt att jag mår bäst av att göra allt jag vill. Därför lär jag mig att välja. Och min ledstjärna är till stor hjälp. Ibland är det inte antingen inre frid eller kaos. Allt går ju i gråskalor. Men då blir det beslutet som ligger närmaste målet.

Mål som får en att må bra understöder jag. Och för mig måste målen bygga på just de. Att de får mig att må bra. Det är min största motivation i livet. Att få vara nöjd, glad och tillfreds. Nära den där kraften inom mig som ger mig ro och kreativitet. Dit strävar jag genom ledstjärnan.

Så enkelt är det. Och så oerhört svårt på samma gång.

Ps. Har du någon "må bra ledstjärna"? Eller personligt mål som genomsyrar dina val? Vad tycker du om mål. Najs eller bajs. Berätta!

10 comments:

  1. Det där med mål är skitsvårt för mig just nu. Jag vet knappt vad det är. Alltså typ saker man vill i livet, eller alltså ännu större? Hur smått/stort snackar vi? För minimala mål har jag ju. Få kroppen i skitbra kondis ser jag som ett pyttelitet mål. Alltså att det att den blir skitsnygg nog är viktigt, men det är nog inte the overall. Men jag har svårt med mål just nu. Jag älskar min lägenhet men jag vet inte hur länge jag kommer vara i Finland. Och HERREGUD VART SKA JAG SEN????? Min hjärna, senast idag, höll på att fråga fråga att hur är det nu, VET DU ÄN. Och jag försöker få den att fatta att det att jag ska försöka vara trygg med att faktiskt inte veta ett skit är hela pointen och att jag inte ska veta. Så jag vet inte vad mina mål är. Jag vill jobba som skådis, men vet inte var, och har ingen jävla aning om hur. Det känns riktigt jobbigt. Ifall jag skulle ha ett mål skulle ju livet kännas så mycket lättare. Jag har konstanta skuldkänslor för att jag inte vet vad jag vill med mitt liv. Blir nog ett blogginlägg av det här, tror jag. Men iallafall tycker jag ordet "mål" är alldeles för abstrakt och generellt för att jag ska känna att det ger mig nånting. Min hjärna kan inte greppa vad ordet innehåller och vilket håll den pekar åt.

    ReplyDelete
  2. Ja men så känner jag också. Mål bara stressar mig. Speciellt när jag inte vet exakt vad jag vill. Men nu vet jag att jag vill må bra. Och sätter de först. Det känns tryggt. En bra mall att arbeta med. Hittills har den fungerat ypperligt. När jag kommit ihåg den vill säga. Kram! Å du. Allt som oftast infinner sig de där dagarna när hjärnan bara skriker MÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH! Då är det lika bra att låta den vråla och vänta ut den. Den blir hes förr eller senare. Och då kan man sitta bekvämare med den där ovissheten.

    ReplyDelete
  3. Jo. Väldigt sant. Just nu har jag dessutom världens flöde av inspiration, och jag vet att den ligger på high gear när jag börjar rita, nåt jag aldrig får till stånd ifall jag bara känner mig lite sådär inspirerad och kreativ (har alltså inte fullföljt en teckning sen 2009, och då var det en present, inte att jag egentligen bara ritade för att rita) så jag skulle säga att det är den som lugnar ner ångesten eller vad man nu ska kalla den, som säger åt mig att nåt är hiskeligt fel i mitt liv eftersom jag inte vet vad jag vill göra. Bloggen ger också ett enormt välbehag efteråt, det känns också som skapande. Nåt att vara stolt över. Jag har inte känt mig stolt sen jag slutade skolan, ouch. Sen är träning finemang också.

    Sen är det skönt att veta att det finns andra som vågar erkänna att de inte alltid vet vart de är på väg. Det är en sån skam att erkönna sånt i vårt samhälle. Vi ska ha allt together och have our shit cut out for us och veta allt, och ha sååååå mycket på G hela tiden. STOP PRETENDING :)

    ReplyDelete
  4. Åh. Jamenjaa. Kommentaren här ovan tar litegrann orden ur min mun - detdär med att våga erkänna att man faktiskt inte alltid vet vart man är på väg. För mej handlar mål om kontrollbehov, att det liksom inte duger om jag inte är strukturerad och strävar mot något exakt. Och är det något jag fajtas med så är det att släppa taget, kontrollen och allt som håller mej i rävsax. Istället, för att säga det på dialekt; leta e vara som e er!

    ReplyDelete
  5. Ja men kvinnor. Ni är underbara! Tänk hur mycket häftigare livet är utan mål. Att släppa taget ibland och öppna upp. Då kan ju vad som helst hända. Kanske det ibland är bra med lite riktining. Men inte alltid. Det är skrämmande att släppa taget. Det är svårt och det går helt emot vår natur. Men varje gång jag själv har släppt taget. Med små eller stora saker så har "the outcome" varit mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. "When nothing is sure, everything is possible". TACK för att ni förgyller min blogg med er visdom. KRAM.

    ReplyDelete
  6. Hej,
    Fin blogg:-). Jag brukar alltid göra målbilder varje år. Men min senaste devis är att vara som ett träd. Inte planera bara vänta & se vad som kommer i min väg /Ulrika

    ReplyDelete
  7. Har bara haft ett mål under min livstid hittills och det var att jag skulle bli psykolog. Bra så. Men i övrigt kör jag bara på känsla. Känns det ok här och nu? Känns det okej lunkar jag vidare och planerar in lite roliga saker med jämna mellanrum för att liksom upprätthålla status quo.

    Blir svaret på frågan; nej, det känns inte okej. Då brukar jag vidare fråga mig vad som gör att det inte är OK och om det finns ngt jag kan göra åt saken. Inland kan jag, ibland inte. Men jag har inga mål som sagt, utan jag gör det som jag mår bra av.

    Jag ogillar ordet mål och vad det står för. För mig funkar det bättre att fundera i termer av vad jag gillar, mår bra av och att definira saker. När man väl definierat vad man mår bra och gillar tror jag inte man behöver mål utan man styrs enligt sina värderingar, intressen och känslor. För mig funkar det.

    Puss på dig visa kvinna!

    ReplyDelete
  8. Tack Ulrika. Gillar din trädvision!

    Ja Anna. Jag tror vi alla måste hitta vårt eget sätt att vara på och motivera oss själva. Jag kan bara tycka att det hetsas så mycket om hur viktigt det är att veta vad man vill nuförtiden. Speciellt med betoning på karriär och yrkesliv.Jag vet bara hur det har fuckat upp mig. Det ger en sån jävla stress. Jag skulle vilja meddela alla. Speciellt ungdomar.

    Att arbete och karriär inte är allt. Du behöver inte veta vad du vill. Du är bra ändå. Att man just tänker mer. Hur vill jag att mitt liv ser ut? Vad gillar jag? Sen testar man runt. Och det kan man göra hela livet om man vill. Vi är ju inte egentligen påväg någonstans. Vi är ju bara här. Nu.

    Tack för att du kommenterar. Du är en underbar källa av visdom och inspiration. PUSS!

    ReplyDelete
  9. Jag gillar inte heller den här hetsen med att lägga upp mål. Och när folk använder uttryck som "sikta mot stjärnorna så kanske du landar i trädtopparna" "man ska inte sänka sin ribba" osv. Urk. Som att den största synden är att nöja sig med ett "vanligt" liv och ge upp hoppet om att vinna Idol. Att fundera på vad man tycker är viktigt och formulera mål för sig själv kan väl vara helt bra. Det känns bara som om så många mål idag handlar om så prestigfyllda saker som att ha en framgångsrik karriär och bli känd och supervältränad och berest osv. Ganska ytliga mål.

    Ordet ledstjärna gillar jag bättre. Det låter som ett lite djupare mål, inget man behöver skylta med åt andra. Min ledstjärna är nog att försöka bli mindre självkritisk. Att kunna finnas till mer för andra. Att hela tiden analysera och kritisera sitt eget beteende gör en nog ganska självcentrerad är jag rädd. Med tanke på mera ytliga mål om karriär och sånt har jag försökt att inte fokusera så mycket på det. Visst är tanken om att bli FN-ambassadör appealing men jag har väl börjar inse att sådana drömmar fungerar bäst i teorin. I praktiken skulle det kanske inte göra mig lycklig alls.

    ReplyDelete
  10. Jag håller helt med dig Sandra. Tror det är bra att ha visioner för sitt liv. Men det är inte samma för alla. Sku ju vara lite bökigt om alla ville bli FN-amassadör.

    Tror det också är därför vi har så svårt att "veta vad vi vill" för det är inte riktigt accepterat att vilja någonting som inte har med karriär, framgång, kändisskap och ytligheter att göra.

    Att sikta högt kan för någon vara just de som du skriver. Att jobba med saker man vill bli bättre på inom sig. Finnas där för människor och ha ett lugnt liv som man trivs med. Sedan vill andra göra karriär och det är också fine. Men det känns som att vi luras till att alla ska vilja samma saker idag. Så är det verkligen inte.

    Låt alla blommor blomma! Alla drömmar och liv är ju också lika viktiga. Vi fyller alla en funktion. Även fast vi inte syns lika mycket på TV som Mark Levengood.

    MASSA KRAMAR!

    ReplyDelete