HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Monday, August 26, 2013

Om sorg

Tror ni det kan vara så att sorgen ofta tar tid på sig. Att den liksom inte kan bearbetas genast. Det är för rått. För nära. Det blir en självbevarelsedrift att skjuta undan ett tag. Inte ohälsosamt. Utan rent av hälsosamt. Att den sedan när det mest kaotiska har lagt sig. När man samlat lite krafter. Då knackar den på.


Hej. Nu vill jag ut. Släpp ut mig sakta. En tår i taget. Ett hjärtknip åt gången. Ibland kommer jag som en hel hink med kallvatten. Ibland droppar jag sakta som en läckande kran. Men du behöver inte vara rädd. Allt kommer inte på en gång. Jag vill dig bara väl. Skjut inte undan mig nu. För då bosätter jag mig i dig. Som gammal ljuslila mossa.

Jag har aldrig mist en närstående. Men jag har andra sorger. Det har vi alla. Den ena sorgen är inte mindre viktigt än den andra. De måste alla gå igenom oss. De vill alla släppas fria. Idag är det ofta så bråttom med att komma över saker. Jaja. Så kan de gå. Nu skjuter vi undan och tänker positivt.

Jo det är viktigt att se positivt på livet. Men det betyder inte att vi inte ska känna känslor. Vara ledsna, arga eller sorgsna. Att vara positiv är inte synonymt med att vara glad hela tiden. Tårarna måste också få komma. Obehindrat och fritt. Det är en del av livet. Lika vackert och äkta som ett leende som kommer från hjärtat. Är ett storböl eller ett gallskrik.


 Ps. Jag sörjer att det blev som det blev. Att mitt drömjobb aldrig hann börja. Att jag inte hann flytta. Allt roligt jag hade. Allt roligt jag hade tänkt ha. Alla framtidsplaner och alla äventyr. Alla fina kollegor och alla nya bekantskaper. Jag vet att det blir bra. Men vet ni. Det var också bra. Jävligt bra. Och det måste få ta ont att släppa gammalt och börja på nytt.

Ps.2. Sorg gör en trött.

13 comments:

  1. Jag känner också precis samma sorg, och känslan av att man har svårt att acceptera det som hänt. Det känns fel, för man ville ju såååååå mycket att det skulle fortsatt såsom det var. Man ser framför sig hela den där framtiden och nu är man på fel ställe.

    Jag försöker minnas att det enda som är möjligt, det enda som var meningen, är att jag är där jag är. Mitt förstånd kan inte förstå, men livet gör inga misstag. Och som Marianne Williamson säger, de drömmar man har, det man vill, det kommer cirkulera runt och komma tillbaks till en i en annan form, ifall man går nåt "miste". När man är öppen att ladda ner, så kommer filen finnas där färdigt. Det är jättesvårt att faktiskt veta att det är så ibland, för Egot vill påminna om att man mist nånting, att man kanske aldrig kan få igen, att man är på fel ställe och att man inte är värdig att få en till chans i livet.

    För hur tydligt mitt Ego än må visa den där framtiden som jag gick miste om, så vet jag i mitt hjärta att jag inte lyckats hitta den vackra sanning jag nu är en del av, ifall mitt avbrott i livet, avbrott på min väg, aldrig ägt rum. Jag har fått en stor början på de stora svaren genom min upplevelse, och då känner Egot att jag borde fuska och gå tillbaks till den vägkorsningen och välja rätt, med facit i hand. Men Egot kan inte förstå hur vacker vägen egentligen är, hur den sträcker sig framför mig på ett sätt den eller jag inte kan förstå, och den kommer visa sig för mig bit för bit. Jag har ingen aning om vart den för mig, och det är skrämmande. Allt jag vet är det jag redan varit med om, det är tryggt. Framtiden, det nya, det oupplevda, skrämmer mig. Men du skulle på samma sätt inte kunnat påbörja din framtid du så vill nå med den ryggsäck du hade på den tiden. Du hade aldrig kunnat förstå eller njuta av den på samma sätt som du kommer göra nu. Och du kommer nå din framtid, du kommer få allt det du vill ha. Kanske inte på exakt det sätt du tror, men på ett mycket finare sätt. Vi är inte menade att veta på förväg. Vi är menade att känna ovissheten.

    Och det är så sant, att det inte känns så mäktigt att fråga vad jag vill utav livet. En betydligt mäktigare och mer betydelsefull fråga är vad livet vill utav mig. Då öppnar man upp sig till det oändligt större än ens egen trånga lilla dyn på vad livet går ut på. Då kan vad som helst hända!

    För övrigt gissar jag att du redan sett, men jag låg uppe halva natten och kollade klipp med Iyanla Vanzant. Vilken otrolig moder jord. Inget BS, men sätter huvet på spiken på ett otroligt kraftfullt sätt. Inte konstigt att hon och Oprah samarbetar så tätt.

    http://www.youtube.com/watch?v=-ObjUBexOhg

    ReplyDelete
  2. Oj Sanna! Tack för din kommentar. Ja jag vet ju att det kommer att bli bättre än vad jag någonsin har kunnat föreställa mig. Jag litar på de. Men jag tror det är viktigt att få sörja. Att inte låta den känslan gå förbi utan låta den få släppas ut. Som en start på det nya.

    Ja visst är det bra det där Marianne säger om att den där filen alltid finns där men vi måste vara öppna att downloada den. Känns så skönt att veta att inget går en förbi.

    Vi får nog bara påminna varandra tur vis om att vi är exakt där det är meningen att vi ska vara.

    Jo Iyanla är helt fantastisk!

    Kram på dig.
    Vi fortsätter framåt!

    ReplyDelete
  3. Jo absolut. Jag var rädd för min sorg först, trodde den skulle förgöra mig. Nu är den en trogen vän, som visar mig vad jag egentligen vill i livet, vad som är viktigt. Hur mycket jag är kapabel att ge, att älska. Visst är den fortfarande tung ibland, men tyngden har en annan nyans än tidigare. Jag är inte längre rädd för den. Jag vet att den finns där. Men den kommer bära mig vidare ifall jag låter den dansa sin vackra dans fullt ut. Så ser jag. Ge den vingar, och den kommer visa dig en värld du inte visste om, så småningom.

    ReplyDelete
  4. Ja! Så oerhört vackert i all eländighet.

    ReplyDelete
  5. Det är så fint det där då man håkar att det ändå blev bra även om det inte blev som man tänkt sig. Det är saligt. Kram pådde.

    ReplyDelete
  6. Ja Ida det är det verkligen. Kram.

    ReplyDelete
  7. På ur.se finns några bra föreläsningar om sorgbearbetning som gav mig mycket.

    ReplyDelete
  8. Oj oj... Du är nog så smart Pamela.
    Det är absolut att sorgen kommer i efterhand.
    Och precis då man själv TROR att man accepterat sitt "öde" och sin situation - så kommer sorgen, som ett brev på posten.

    Jag är väldigt emotionell och tycker att jag försöker bearbeta saker och motgångar som händer genom livet men likförbannat finner jag mig själv i en situation just nu då jag är SÅ ARG på allt och alla och mest av allt på mig själv och jag är arg för jag TRODDE att jag bearbetat min sorg.
    Men tydligen inte, för nu sitter jag och bölar dagligen och är arg på mitt liv och på alla i det.

    Oj suck...

    Stor kram, du vackra smarta kvinna!

    ReplyDelete
  9. Jenna fina! TACK för dina fina ord. Jag tänker att ju mer man låter sorgen komma och känslorna ju bättre blir det sen. Det är som att man städar upp med jämna mellanrum. Ibland städar man bara en liten fredagstädning. Men med jämna mellanrum så har man storstädning. Och så kommer den enorma julstädningen när allt ska ut. Men tänk hur skönt det är sen när du sitter där med fötterna på bordet och känner dig starkare och lugnare.

    All kärlek och styrka! Kämpa på.
    Tycker om dig.

    KRAAAAM!

    ReplyDelete
  10. Tack för tipset Lina! Såg att de fanns mycket annat skoj där också.

    ReplyDelete
  11. Du har så rätt Pamela, man behöver sörja också andra saker än människor man förlorat. I synnerhet kraschade drömmar behöver sörjas.
    Jag tror att det finns bara två alternativ, antingen 1) sörjer man och når på det sättet acceptans = tanken att så här blev det och det går inte att ändra på det. Och så får det i lugn och ro finnas där i det förflutna och behöver inte blanda sig i vårt nu. Sedan kan man gå vidare och på riktigt kunna säga att det blev andra bra saker i stället, kanske till och med bättre - men det kan man aldrig veta. Liksom vi måste leva med ovisshet om vad som kommer så måste vi också leva med ovisshet om vad som kunde ha varit.
    Eller så blir det alternativ två 2)och det behöver man inte välja, det kommer nog automatiskt: bitterheten. I något skede. Så låt oss sörja ordentligt, för bitterhet vill vi inte ha.
    Men visst är det skönt och finurligt när den där bearbetningssorgen kommer då vi är beredda att ta emot den!

    En kram och en tår och ett leende åt dig!
    Moster K

    ReplyDelete