HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, August 13, 2013

Räddaren

Hej. Hej.  Lika rädd fortfarande. Men inte riktigt lika elak. Eller jo kanske men jag riktar min energi åt andra håll. Blev besatt av feng shui. Och har nu tusen små inredningsprojekt på gång. Försöker balansera upp chi flödet och jorda här och där. Superintressant. Hjärnan går som en torktumlare på speed. Idag har jag gjort en sängavel och ritat på stenar.

Jag har börjat förstå nu att den där rädslan inte kommer att gå över. Det är synonymt med osäkerhet inför framtiden. Att uppleva att jag inte har kontroll. Att behöva visa mig sårbar. Att chansen finns att jag misslyckas. Att chansen finns att jag lyckas. Förändring. Osäkerhet. Nya utmaningar. Och så vidare.

Too cool for school.  

Bestämmer nu att det är okej att jag är irriterad och fräsig. Ska försöka avstå från att vara purelak. Men lugn och harmonisk går inte hem just nu. Alls. Mest är jag arg. Det är väl antagligen också en ridåkänsla för rädslan. Igår var jag så arg att istället för "tack-bok" skrev jag "arg-bok". Jag listade allt som fick mig att se rött. Det blev tio sidor. Sen slocknade jag utmattad.

Fridens liljor!

3 comments:

  1. Ha. Jag går nästan igenom precis samma sak just nu. Har varit relativt fine hela sommaren, men nu har jag slagits av världens sorg. Känner mig som att allt är fel, inget är som det ska, och jag accepterar ingenting i mitt liv. Det känns som att det inte finns nåt Universum som tar hand om mig överhuvudtaget, och rädslan över att allt kommer gå åt helvete för mig är påtaglig. Och jag har försökt fundera på vad det här beror på. Vädret gör ju säkert sitt. Sen har jag vikon, säkert också en culprit. Men den största anledningen är väl att hösten kommer. Höst för mig har alltid inneburit en hel massa förändring och medkommande rädsla. Men jag har alltid vetat något så när vart det burit. Och nu när jag har mer osäkerhet än jag känner jag kan hantera så säger väl hjärnan att det är fel och att nåt måste vara fel då eftersom det är "för mycket" som är osäkert. Vilket ju är BS, men svårt att fightas mot det hela tiden.

    Såg igen på Allsång på Skansen t.ex. och vågen av sorg över att jag inte bor i Sverige (Stockholm) mera sköljde över mig och jag fick en stark känsla av hopplöshet ("kommer aldrig kunna bo i Sverige mera", "det att jag bor i Finland är FEL!") Jag fick sån ångest så jag var tvungen att byta kanal.

    Sen är jag skittrött också, sover 13 timmarsnätter, vilket gör att träning inte blir av. Och det då gör mig förbannad. Jag har bestämt mig för att inte läsa Brenés bok just nu, den är skitbra, men jag känner att den föder fel sorts tankebanor hos mig just nu. Blir bitter och förbannad istället för inspirerad och tröstad, haha. Vet inte ens varför. Men jag måste fokusera på detta med att kunna acceptera allt som det är, och bara vara och ta det lugnt. Tror att hennes hustlerenergi på nåt sätt kommer igenom sidorna ifall det låter alls logiskt, och det smittar av sig.

    Verkligen skitjobbigt att må såhär för jag vet ju att allt är som det ska och att nåt skitbra kommer komma ur det här. Men jag VET ju ingenting säkert (som om man nånsin ens gjorde det!) så då är nog allt på väg åt helt fel håll.

    Så du kan iaf få tröst av att du inte är ensam om att va rädd och förbannad. Jag vet inte ifall det känns som nån tröst, för mig är det iaf typ den enda trösten just nu. Det och att jag vet att den här känslan går om.

    Jag hoppas att när hösten verkligen kommer så kommer jag bli lugnare och kunna acceptera mitt liv för allt vad det är istället för att kämpa emot nåt som jag inte kan vinna. Jag vet inte ett jävla skit, önskar jag bara kunde hitta frid och glädje i det.

    Stora kramar i mitten av detta osäkra rädda.

    ReplyDelete
  2. Sanna fina!

    Jag känner så igen mig. Förra året den här tiden satt jag och grät till Allsång på Skansen av samma orsak.

    Du skriver att du vet att den där känslan går över. Och det är egentligen allt du behöver veta. Sen är det bara att vänta ut skiten. Låta det vara som det är. Äckligt men det enda du kan göra. Eller du kan ju göra hur mycket annat som helst. Men det hjälper knappast avsevärt.

    Ibland är det förjävligt. Men det följs också för det mesta upp av perioder av klarhet, insikt och nya nivåer av medvetenhet.

    KRAM! Vi kämpar tillsammans.

    ReplyDelete