HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, August 18, 2013

Värdighetens hål

Jag fick ett mail av en väldigt vis kvinna som satte griller i huvudet på mig. Efter att ha funderat en kväll. Sovit på saken och skrivit ett tiotals sidor dagbok. Har jag kommit fram till följande.

Jag. Pamela Ulrika Lindqvist. Är mest rädd för att lyckas. För att ta åt mig av det som Universum ger mig. För att skina. För att vara den kvinna det är meningen att jag ska vara.

Varför? Någonstans känner jag mig inte värdig. Värdig ett fantastiskt liv. Värdig framgång. Värdig kärlek. Det känns som att jag har ett stort svart hål inne i mig. Ett hål som suger ut all värdighet. Hur mycket jag än försöker lösa ekvationen. Fylla på med kärlek. Så åker allt bara rakt ner i värdelöshetshålet.

Varför är just jag inte värdig? Varför är det okej för andra att få det de vill ha. Men inte för mig. Och varför har jag ett behov att hålla fast vid den här värdelösheten? Varför kan jag inte bara be den dra åt helvetet. Anlita en römokare och stänga igen det där förbannade hålet. Vad ger den mig som jag inte vill vara utan? Svar. Trygghet. Igenkänning. Säkerhet.


Det är mycket jobbigare och det krävs en himla massa mod för att ställa mig upp och deklarera mig värdig. Ta plats och kräva respekt. Än det är att fortsätta trycka ner mig själv och andra. Äta mig missnöjd, tjock och sjuk. Gömma mig i maten, bakom överflödiga kilon, sjukdom, arbete, missnöjet och skammen. Listan kan göras lång.

Det är så lätt. Så oerhört välbekant. Det mesta i livet runt omkring är redan sedan länge bäddat för att omfamna mig. I sin trygga famn. Kom hit. Kom hit med oss. Dröm inte så stort. Ropa inte så högt. Må inte så bra. Tänk inte så positivt. Ställ inte så jobbiga frågor. Gräv inte så djupt. Kom hit. Kom tillbaka. Här är det lugnt och skönt. Kom och sov med oss. Vi vaggar dig till sömns i ett moln av svagt och monotont missnöje. Sen vaknar du aldrig mer.


Det där hålet må vara djupt och mörkt. Jag är inte säker på hur jag någonsin ska kunna stänga igen det helt. Men jag tänker aldrig sluta kämpa. Min väg går mot ljuset. Och jag vänder aldrig tillbaka igen.

Ps. Känner ni någon lämplig rörmokare kan ni ju höra va er.. (Ja ni får gärna tolka det som en kontaktannons)

Ps.2 Här är soundtracket till det här inlägget.

6 comments:

  1. Herregud så jag känner igen mig. Har kommit fram till precis samma sak med mig själv. Så till den milda grad att jag straffar mig själv om det råkar gå bra i mitt liv. Skicka gärna hit rörmokaren när du är klar med honom.

    ReplyDelete
  2. Ja men eller hur. Så funkar jag också. Men inte länge till. :) Lovar skicka hela rörmokararmén när jag hittar den. Har bara lite på känn att vi kommer att få rensa själv i våra rör. KRAM!

    ReplyDelete
  3. Pamela din underbara människa! Tänk hur långt du har kommit och hur öppet du kan skriva om hinder du hamnar att bekämpa på vägen, förr kanske du bara ha blundit för dem, lekt att allt var bra inför andra! Och här sitter du nu och skriver saker som många av oss känner men ingen vill eller vågar tala om

    BIG UP'S till dig!
    Älskar dig <3

    ReplyDelete
  4. Håller med Sonia ovan! Du är så tuff! Och så inspirerande. Du sätter ord på sådant som är så väldigt svårt att beskriva och jag beundrar dig för det.

    ReplyDelete
  5. Tack fantastiska kvinnor! Utan ert stöd och kommentarer skulle jag inte skriva här. Ni gör mig modigar för varje dag. All kärlek. Och TACK TACK TACK!

    ReplyDelete