Det här året har varit en sträcka av ett steg fram tre tillbaka. Springa in i vägg. Stanna. Springa in i nästa vägg. Stanna. Försöka lära mig att jogga. Gå. Krypa. Sätta mig ner. Ligga still.
Nu känns det som att jag samlat krafter ett tag. Inte stött på några enorma väggar. Kunnat njuta av sommaren. Dragit upp tempot emellanåt. Förstått att sakta ner när det behövts. Haft läget lite under kontroll helt enkelt. Börjat må bättre. Sett framemot en ny höst.
Rädslan och oron inför hösten och nya rutiner har sakta men säkert bytts ut till hoppfullhet och förväntan. Jag har känt mig redo. Laddad. Stark och färdig.
Det där med att vilja men inte orka har ju varit ett genomgående tema det här året. Hur många gånger har jag inte stampat över mina gränser och hittat mig själv liggandes i en liten hög. Med piskan på ryggen har jag bannat mig själv för att jag är orkeslös och värdelös. Tänkt att jag aldrig kommer att bli "normal" igen.
Nu är jag där igen. Överväldigad av utmattningens omfång. Rent av överraskad över att jag inte har mer energi. MEN. Det är lite annorlunda den här gången. Jag vägrar slå på mig själv. För att kunna hantera de nya omständigheterna måste jag tillåta mig att vara precis som jag är. Måste låta kroppen få styra. Och tycka att den är okej hur konstigt den än må bete sig. Jobba med och inte emot mig själv.
Våga säga att jag inte pallar. Även om jag så gärna skulle vilja hoppa runt och studsa. Prestera. Vara gladast. Mest underbar. Och trevligaste i byn. Dra i alla bromsar. Hur onaturligt det än är så måste jag sätta mig själv i baksätet. Ta ett andetag eller en liten gubbvila. Ligga där och lyssna på hur mina kollegor bollar de mest fantastiska ideér. Tänka på hur oerhört välsignad jag är som får ligga här och vila. Utan att någon ger mig onda ögat. Eller kallar mig lat.
Jag försöker vara så ärlig jag kan. Med mig själv och med andra. Jag försöker tycka om mig själv extra mycket. Låta det vara som det är. Jag svävar mellan känslor av glädje och enorm osäkerhet. Det är så helvetes svårt att inte bara paniktänka. NU SKITER DET SIG! JAG DÖR! JAG DÖR! Stundom försöker jag se situationen ur helikopterperspektiv och då får den mig att skratta. Om tio år är det här ett litet minne blott.
En dag i taget. Allt är väl.
Ps. Norwegian flyger till Los Angeles för 1700kr. Tur att jag är för trött för att dra fram VISA-kortet..
Vill skriva tusen saker, men det blev bara ett *hjärta* och så ska du veta att jag tänker ofta på dej! Kramisen!
ReplyDeleteVet du jag tänker på dig också. Och när jag tänker på dig så tänker jag att jag vill säga tusen saker. Eller fråga tusen frågor. Men så kommer ändå svaret alltid till mig. Jag tror att vi ibland kanske konverserar med varandra genom kosmos. Nej nu blir jag tårögd. FLUM overload! Kram. Tack. Hjärta. Sat Nam.
ReplyDeleteJag tänkte iallafall berätta att min bild av dig är någon med en extremt hög integritet och ett djupt lugn, med eftertanke, stark positiv energi, en oändlig vilja att göra gott i världen, och en sjuhelsikes massa visdom. Nu vet jag ju att ens egna bild av sig själv ibland kan göra sig blind för hur man verkligen är, men den energin är den jag känner av från dig, alltid. Och den energin härstammar från dig.
ReplyDeleteJag tror du är mycket längre på vägen än vad du tror. Set backs är en del av det hela. Och så det som Iyanla hela tiden säger: "These are the lessons that God will have us learn."
Puss påre!
Jag känner så igen mig i det du skriver! Jag är i "återhämtningsfasen" efter en utbrändhet och det har varit mycket kämpande med tankar om vad man "borde" orka med och lära sig acceptera den man är och acceptera livet som det kommer. Det kommer perioder med svackor och perioder då energin är högre.
ReplyDeleteSakta men säkert lär jag mig att lyssna på mig själv och det blir allt klarare att det är just det som är det viktigaste av allt. Vad man själv mår bra av, vilken livsrytm som passar en själv, vad man VILL göra istället för vad man tror att man borde göra och vad som förväntas av en. Det är ju bara man själv som kan ta ansvar för sitt välmående och sitt liv. Det är inte hindren i livet som ska definiera oss utan hur vi förhåller oss till det som händer, om vi kämpar emot, flyr från obehaget eller accepterar livets "flöde" och väljer att leva i tillit. För saker och ting faller på plats, det ser man i efterhand. Det finns en mening med allt som sker och man utvecklas som människa genom alla erfarenheter (ja det är ju lite klyschigt men så är ju klicheér oftast sanna...)
Fortsätt lyssna på dig själv och din kropp och TILLÅT dig att göra sånt som du mår bra av. Ibland vill skuld- och skamkänslor lätt ta över men ju mer medveten man blir om sina tankar så minskar de destruktiva mönstren med tiden.
Vi måste våga säga ja till oss själva och säga ja till livet.
Styrkekram!
Jag har skrivit en del om utmattning och andra liknande funderingar på min blogg: www. nuetsnyanser.blogspot.fi
Redan om ett år kommer du att se tillbaka på den här tiden och sucka att "tänk, om jag då vetat det som jag vet idag". :)
ReplyDeleteThis too shall pass.
This too SHALL pass.
THIS TOO shall PASS.
Kraftkramar.
Oj jag blir så överväldigad av era fina ord. Ni ska veta att det betyder enormt mycket för mig. TACK. TACK. TACK. Om jag hade massor med guld skulle ni få er vikt i guld av mig. Men nu har jag inte det. Så ingen behöver gå och köpa en massa godis för att försöka få vågen att visa mer. Men ni får ju förstås om ni vill. Plötsligt faller det en massa guld över mig. All kärlek till er. Ni är BÄSTASTE i världen. Kram.
ReplyDelete