Okej. Nu har jag legat och känt efter. Försökt andas djupt. Vila. Bla. Bla. När inget fungerar lät jag tankarna flyga fritt. Tänkte att då låter jag det vara som det är. Vilket ju inte är speciellt kul. Men de måste ju hålla på då tills huvudet faller av om inget annat hjälper.
När jag låg där som mest förbannad. Drog jag mig till minnes en föreläsning jag lyssnade till för några dagar sedan. Där pratades det om att vi har tre "hjärnor". Reptilhjärnan. Den där vi alltid haft. Den där som ser till att vi springer utan att fundera när vi ser en björn. Logiska och rationella hjärnan. Den vi tänker och räknar ut risker med. Där emellan finns någon slags känslohjärna. Eller känslor som påminner oss om hur i linje med varandra dessa tre "hjärnor" är. Typ så.
I alla fall. Det där med att springa undan. Är lika med reptilhjärnan. Så någonstans i mig har jag ett tankemönster. En upplevelse som har format mig. Någonting som reptilhjärnan vill skydda mig mot. Och när den anar att detta är påväg. Att det närmar sig. Tar den fasta på tidigare upplevelser, beteendemönster, tankar och händelser. Den kör på autopilot. Sänder ut ett Å-ÅO! Och kroppen ställer upp hela stressarmén på en millisekund.
Varför springer jag då när jag är glad? När jag har energi? Tycker jag det är så underbart härligt att springa med huvudet i väggen att jag gör det frivilligt var och varannan dag? Nej. Så är det förstås inte.
Kan det bottna i otillräcklighet. Har ni någonsin hört. "Nu ska du nog njuta. Man vet aldrig när det här är över". "Ja det är nog bäst att du äter så länge det finns mat på bordet. Tänk bara på barnen i Afrika". "Håll hårt i pengarna för man vet aldrig vad som kan hända". Jag har hört det. Många gånger. I många olika formuleringar.
Otillräcklighet. Om jag har det bra. Kan det bli dåligt. Om jag är pigg. Kan jag bli trött. Det där positiva kommer alltid med en rädsla för motsatsen. Därför är det bråttom att ta vara på det goda. För det tar alltid slut. Och egentligen är jag ju inte ens värd att ha det bra. Jag kan absolut inte luta mig tillbaka och njuta lugnt och långsamt. Nej någon nytta ska jag ha utav det här positiva. Annars kommer rädslan och tar mig. Jag springer så att den inte hinner ifatt. Springer tills jag stupar. Springer till jag ligger i en liten hög igen. I den där lilla ledsna högen med offerkoftan uppdragen till öronen. Ligger där. Känner mig värdelös och rädd. Tänk så tryggt och bra. Välkommen tillbaka bara.
Kan det vara så också att du så gärna vill visa världen och dig själv hur glad du är att få vara i arbetslivet igen, att du därför blir så innerligt ivrig att få visa allt vad du går för, att du ger mer än du har att ge, ger all den där veckans energi redan på första förmiddagen? Jag skulle iaf känna mig så. På nåt sätt ha skuldkänslor över att jag "valt" att vara borta så länge att jag vill visa hur lycklig jag är att vara ute igen, hur mycket jag vill vara frisk, att jag skulle överkompensera lite istället för att vara lugn och bara få låta det komma lugnt och stilla. Du måste ändå komma ihåg att du haft ett behov av att vara perfekt, och sist du var i den där situationen, på arbetsplatsen, så var det den pressen som bestämde schemat för dagen. Det kommer ta länge på arbetsplatsen med att lära sig ta det lilla lugna och låta det komma utan att prestera. Att lita på att det att man är är tillräckligt, görandet kommer i tillräcklig mängd därefter. Och minns också att du kräver alldeles för mycket av dig själv, stundtals. Förlåt dig själv för att det tar tid. Livet följer ju inte samma schema som våra hjärnor (tyvärr).
ReplyDeleteDetta är ju inget steg tillbaka ens. Inte ens nära. Det är bara en viktig observation, och som jag sa, vad underbart att du fick den såhär snabbt. Tänk ifall du inte varit så uppmärksam och bara gasat på lite längre. Då hade det säkert känts ännu tyngre att det inte går som smort. Du är ju där för att försiktigt känna efter hur det känns. Visst vore det ju skitkul för Egot Pamela att du skulle kirrat allt direkt, huippuhyvä, inga problem här inte, är perfekt på första försöket allt är helt perfeeeeeekt, ge mig diplom för min exellens!
Men det är ju inte det du behöver lära dig. Hur man ska vara perfekt. Du behöver ju lära dig det motsatta. Och då är det ju bara att tacka och ta emot. För du är ju redan perfekt, enligt världen. Och din hjärna hinner komma ikapp så småningom :)
Keep on rocking!!
Du är bara bäst! TACK Sanna för att du orkar engagera dig! All kärlek.
ReplyDelete