Det finaste som finns

När en människa lever fullt ut. Gåvan som har getts hen. Det gör Johanna Kurkela. Och jag hade äran att få sitta i en kyrkbänk ikväll. Känna hennes knivskarpa och på samma gång silkeslena närvaro. Höra hennes änglalika röst. Rysa av välbehag. Känna tårarna som letade sig ner på kinderna. Nästan höra hur de föll. Från toppen av kinden. Ända ner till hjärtat. Där de omvandlades till ren magi.

"Minä rakastan tätä elämää!"