HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, November 5, 2013

Hjärtesak

"It's impossible to invest your soul in a compromise" 

Så känner jag verkligen nu. Jag tänker inte kompromissa med mitt liv längre. Mitt hjärta och min själ har fått ta kommandot. De släpptes ut ur träkistan av en orsak. Och dit blir de aldrig nertvingade igen. 

Nu styr kärleken. Till mig själv och till livet. Allt som känns dåligt i magen får ett nej. Och det som känns bra får ett rungande JA! Ibland blir det fel. Men jag övar. Och jag ska bli världsbäst på att följa mitt hjärta. 

Vackert så!

PS. Tror ni jag gillar Movember? En sak till som lyser upp lite i MÖRKRET.

3 comments:

  1. JA! Kompromisser these days känns som att allt i mitt väsen vrids uppochner, jag har en visare för rätt och fel som blivit fullständigt intolerant mot kompromisser (alltså fel slags kompromisser, där man betalar med sin integritet for the good of someone else. Tror att man också kan göra kompromisser av kärlek, men dessa pratar vi inte om nu).

    Och nu märker jag hur mycket jag kompromissat förr. Hur jag suttit och tyst tänkt "fan vad fel det här känns. Måste jag verkligen göra det här?". Mitt största exempel är att jag kompromissade och tog an servitrisjobb fastän jag verkligen inte ville. Till sist hade jag kompromissat så långt att jag bara började skita i det trots att huvet inte fattade det än. Förra höstas t.ex. behövde jag akut nytt jobb. Det snabbaste man kan få är servisjobb, så jag sökte till några ställen, och tre ville jag skulle provjobba. Jag tänkte ok, men på allihopa var det första jag sa när jag kom att jag hade annat och inte kunde provjobba mer än lite över en timme. Jag visade ju tydligt att jag inte ville ha jobbet, överraskade mig själv faktiskt, och det märkte ju alla så ingen tog ju mig. Precis som jag ville. På ett ställe ljög jag ihop att jag dubbelbokat arbete för att intuitionen så sa ifrån att det var fel. Skämdes över lögnen men jag kunde bara inget åt det. Jag kunde bara inte kompromissa med mig själv på det där sättet längre. Och det var så jävla skönt. Jag kommer aldrig mer jobba som servitris. Aldrig mer. Jag har betalat min skuld på den fronten, lidit tillräckligt. Livet behöver faktiskt inte vara så. Livet kan och ska vara underbart. Och man ska kunna njuta av sitt jobb. Det är en rätt man har, damn it!

    ReplyDelete
  2. Sen måste jag kommentera skägget. Jag kanske är ensam om detta men fan jag diggar icke skägg, asså. Nej. Är i vägen, ser fult ut och sticks. Nej. Jag tänker först att det är elakt av mig att tänka så, men vettu den jävla pressen vi brudar har på att vara hårlösa över hela kroppen så tycker jag dörren kan svänga lite åt båda håll här. Ska jag raka bort skiten får dom göra likadant. Men det är JMO (just my opinion).

    Sen säger jag inte att jag skulle gnälla ifall min karl skaffade skägg. I would adore him anyway. Men får man välja, no way. Mjukt och lent, pussvänligt. Herrlich!

    ReplyDelete
  3. Men visst. Det är inte värt att kompromissa med välmåendet. Inte ens när det är roliga saker. Eller okej ibland. Men inte hela tiden. Det där välmående måste prioriteras som nummer ett. Det finns bara ett nummer. Nummer ett. Och det är du. Sen är det en helt annan kompromiss vi pratar om i kärlek och överlag. Klart att man måste vara flexibel och kompromiss. Men det där vet du. Den där kompromissen med livet. Den håller vi hårt på soulusister!

    Skägget. Alltså jag tycker inte alls det sticks. Det finns ju mjukt och böjligt skägg också. Mmmm. :)

    ReplyDelete