HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, November 17, 2013

Om kroppen tog ett steg tillbaka

Det här med kroppsfixering. En sak som ligger mig varmt om hjärtat. Nej. Det gör det inte alls. Men det ligger nära hjärtat och stör det lilla röda från att känna acceptans och kärlek. Och så länge det finns där. Tänker jag fundera på det. Prata om det. Och försöka hitta en lösning.

Igår slog det mig att jag inte alltid jämför mig så mycket med andra. Det gör jag visst. Men det har blivit mindre och mindre. Istället jämför jag mig med mig själv. Jag har varit många gånger större än vad jag är nu i största delen av mitt liv. Jag har också varit någon storlek mindre än vad jag är idag. Detta dock bara en pikiliten tid av mitt liv. 98% av mitt vuxna liv har jag varit större än vad jag är idag. 2% av mitt liv har jag varit lite mindre. Japp. Jag räknade ut.

Vilken del tror ni jag jämför mig med i spegeln? Just de. 2% jag. Tänk om jag vände på steken och var glad för att jag nu är mycket mindre än tidigare. Ser tillbaka på vilken resa jag gjort och hur långt jag har kommit. Tänk om jag till och med kunde se förbi alla procenter och fysiska attribut. Se mig i ögonen. Djupt in i själen. Förstå vilken hel, perfekt och fulländad kvinna jag är. Just nu. Varken mer eller mindre.

Tänk vilken frihet att för en gångs skull verkligen låta det sjunka in. Hela vägen från huvudet till hjärtat. Boom. Låta det slå sig ner som den vackraste av insikter. Att min utsida inte är mitt jag. Det där som betyder mest. Utan bara en härlig fysisk skapelse som formas av livets omständigheter. Ibland rundare. Ibland plattare.

Tänk om jag för en gångs skull bara skulle få vara tillräcklig. Tänk om jag kunde släppa taget. Luta mig tillbaka. Och gilla läget. Inte vilja ändra på ett enda litet hårstrå. Bara duga. Precis som jag är.

Tänk om.

6 comments:

  1. jag tror att om man tar hand om sin kropp, genom träning, mat och vila, så tycker man bättre om sig själv och sin kropp. träning främjar ju både den psykiska och fysiska hälsa på många sätt och jag har märkt att under de perioder jag inte har tränat mår jag dåligt över min kropp och kan ha väldigt "mörka" tankar. när jag sen börjar träna igen stiger mitt humör med många grader och jag börjar tycka om min kropp igen redan efter första träningspasset. men det är också lite som att balansera på en lina, för mycket träning får mig att hata min kropp för att den inte orkar prestera så mycket som jag tycker att den borde och för lite träning gör mig ytterst lat och omotiverad.
    med andra ord är det väl bäst att försöka balansera vidare och göra sånt man mår bra av. så tror jag att det där med att älska sin kropp kommer på köpet. :)

    puss och kram
    Jäntton

    ReplyDelete
  2. Struggles. Jag strugglar jättemycket just nu med att ifall jag gjort mig snygg, så DIREKT jag är klar sköljs jag av en skamkänsla som säger "vad är det för vits att du fixar upp dig? Ingen vill ju ha dig ändå. Du gör dig själv löjlig när du satsar för du har ju inget att satsa för".

    Och det där bottnar i att jag, säkert alltid, omedvetet alltid fixat mig för nån annans skull. Så nån karl ska tycka jag är snygg. Powerful awareness. Jag har tänkt att jag bara är hel ifall jag har nån bredvid mig som speglar allt jag är och är min andra hälft. Jag räcker inte som jag är. Jag är ok, men jag behöver den andra som beundrar mig för att jag ska räknas. Jättejobbig powerful awareness. Det är ju inte roligt att fixa sig fin och direkt efteråt när man äntligen är klar (och du vet ju hur extravaganta mina sminkningar oftast är) känna sån skam att man nästan vill torka bort allt smink igen och "slut ti loss va naa".

    Så därför är det jätteviktigt för mig att vara ensam så jag kan tampas med detta. Men särskilt denna vecka har detta varit ett jobbigt tema. Tänk om jag nån dag kunde känna att jag är en hel och perfekt gudinna helt utan nån karl. Det vore nåt. Det strävar jag till.

    ReplyDelete
  3. Jag känner så igen mig i era båda kommentarer. Jag mår också mycket bättre av att röra på mig. Men det är svårt att hitta balansen. När jag känner att jag vill träna av skuld för att jag gått upp i vikt så blir jag bara förbannad. Det kan inte vara min motivation. Men när det är för att må bra. Då går jag mycket hellre till gymmet.

    Sanna det där "vem tror du att du är" syndromet. Fan det sitter hårt. Kan också känna mig töntig när jag klätt upp mig. Är "too much". Men de får vi jobba på. Vi har all rätt att visa upp den vi är. Precis som vi behagar.

    Kram på er härliga kvinns!

    ReplyDelete
  4. Aaaaaah....andas in denna text. Tack.

    ReplyDelete
  5. Bra skrivet!

    Jag minns dig från way back fast vi inte kände varandra då men du vet - ett litet stad ;D. Har alltid tyck att du är cool o snygg. Niinkun jos kävelet jossain niin susta soi joku Rnb biisi, jag förknippar ofta folk med nån låt/musik. När jag fick träffa dig efter Johanna Kurkelas konsert så fick jag precis samma känsla och en speciell låt började spela i mitt huvud

    Det där med vikten det är nog så svårt - att vara nöjd med sig själv.. Jag har kämpat med vikten sedan mitt första barn föddes för 4 år sedan och kan säga att alltid finner jag mig i ruta 1, hur jag än försöker bli mindre så går det ej. Istället för att jag sku tänka att jag måste bli mindre så har jag funderat på att börja tänka istället att jag vill må bra att jag vill ändra mina livsvanor få mera energi o kanske då också gå ner i vikt eller så inte - fokuset ligger på att leva ett hälsosammare liv. Och den livsförändringen börjar nån dag.. Ja kanske om några veckor sådär lagom efter jul ;D (men det skulle inte i så fall bli nån nyårslöfte för d sku ju vara alldeles för kliche ;) haha).. Ha en skön dag! Kram!

    ReplyDelete