Om att glömma bort

Ibland känns det som att jag inbillar mig allt. Som att jag bara går runt i cirklar. Spåren blir djupare och djupare. Jag intalar mig själv att jag duger. Kämpar för att ta mig fram i den där samma runda cirkel. Jämt springandes i kurvan. Förbrilt övertygad om att jag nog är på den där raka rätta motorvägen. 

Så kommer någon plötsligt emot. Lägger handen på mig. Ser mig i ögonen. Undrar tydligt. Vad håller du på med? Så faller den där tyngden igen. Bara boom. Rakt ner i avgrunden. Kroppen blir lätt. Pipet i öronen tystnar för en sekund. Jag stannar upp. Gråter en skvätt. Och undrar själv. Vad håller jag på med?

Varför går jag runt igen? Hur kan jag lyckas ljuga för mig själv hela tiden? Varför stannar jag inte upp. Sätter mig ner. Låter cirklarna snurra själva om de nu vill.

Jag duger ju precis som jag är. Hur lyckades jag glömma. Igen.