Plättfesten

Jag vill förstå. Att jag måste ta hand om mig själv. För annars fungerar ingenting annat. Allt det roliga, utmanande, härliga, kärleksfulla och rofyllda livet kommer inte gratis. Om jag inte bromsar. Håller på rutinerna. Kan jag inte vara stabil. Ha inre frid. Hålla mig abstinent. Och må bra. Hur jävla kul det än är. Är det inte speciellt roligt längre. När jag är arg av trötthet. Tröstar mig med mat. Och varken har ork eller tid för reflektion och eftertanke. Jag lär mig hela tiden. Två steg fram ett tillbaka. Försöker justera och ta nya beslut. Men lätt. Det är det inte!

Känslan av att inte hänga med i livet. Den är trist. Om en är med om fantastiska saker. Men aldrig hinner sätta sig ner. Njuta av dem. Och reflektera över dem. Vad är det då för vits. Fantastiskheten samlas på hög. Som en plättårta. Mellan vissa plättar hinner en smätta lite sylt eller grädde i förbifarten. Stanna upp en millisekund och dra andan. Innan det är dags för nästa plätt. Och nästa. Och nästa.

En plättårta kan omöjligt bli hur hög som helst. Till sist faller den omkull. Ligger där på festbordet. Mitt i allt det roliga. Helt utmattad. I en stor kladdig hög.

Jag vill äta min plättar. En och en. Med några hallon och en klick grädde. Men inte hela tiden. Och inte varje dag. Utan helst på helgen. När frukosten får dra ut sig inför en ledig dag. När ingen väntar på mig någonstans. När livet bara får sitta stilla. Och samla kraft inför nästa plättkalas.

Bilden är stulen. Och jag vet inte ens varifrån. Förlåt.