Välmåendet

Det är en tid sedan det blivit att jag funderat här. Och det finns ju förstås en orsak till det. Eller kanske flera. Men en som är större än de andra. 

Jag mår mycket bättre. Ja. Men det är inget jag vill säga högt. För det är skrämmande att tänka tanken. Den smyger sig ändå på. Först när jag klarar något litet jag inte klarat tidigare. När jag står där på andra sidan. Och bara. Hoppsan. Hur gick det här till. Jag tänker att de var tur. En liten engångsföreteelse.

Men sen händer det igen. Och igen. Den där ribban höjs. Och jag bara hoppar. Så där som Carolina Klüft. Helt oberörd. För omgivningen. Men helfokuserad inombords. Och med en massa förberedelser innanför rocken. 

Ofta tänker jag att det kommer att skita på sig. Jag väntar på väggen. Ibland riktigt springer jag runt och letar efter den. Men hittills har jag inte hittat någon. Jag har snubblat på kvistar. Tagit mig över tjocka stubbar. Och tagit fajten med ett och annat skogstroll. Nu som då har min gömt mig under en sten för att vila. 

Jag har riktigt roligt på vägen också. Får göra det jag älskar. Med människor som inspirerar mig. Med människor jag tycker om och som tycker om mig. Jag är tacksam så det står ut ur öronen på mig. Välsignad som en tjock guldbuddah. 

Vet ni. Det är inte bara svårt att säga att jag mår dåligt. Det är mycket skrämmande att deklarera att jag mår bättre. Sårbarheten. Den får jag nog ta och bli kompis med. Verkar inte som att den kommer att ge sig av i första taget. 

Sat Nam. Wahe Guru!