HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Monday, December 2, 2013

Välmåendet

Det är en tid sedan det blivit att jag funderat här. Och det finns ju förstås en orsak till det. Eller kanske flera. Men en som är större än de andra. 

Jag mår mycket bättre. Ja. Men det är inget jag vill säga högt. För det är skrämmande att tänka tanken. Den smyger sig ändå på. Först när jag klarar något litet jag inte klarat tidigare. När jag står där på andra sidan. Och bara. Hoppsan. Hur gick det här till. Jag tänker att de var tur. En liten engångsföreteelse.

Men sen händer det igen. Och igen. Den där ribban höjs. Och jag bara hoppar. Så där som Carolina Klüft. Helt oberörd. För omgivningen. Men helfokuserad inombords. Och med en massa förberedelser innanför rocken. 

Ofta tänker jag att det kommer att skita på sig. Jag väntar på väggen. Ibland riktigt springer jag runt och letar efter den. Men hittills har jag inte hittat någon. Jag har snubblat på kvistar. Tagit mig över tjocka stubbar. Och tagit fajten med ett och annat skogstroll. Nu som då har min gömt mig under en sten för att vila. 

Jag har riktigt roligt på vägen också. Får göra det jag älskar. Med människor som inspirerar mig. Med människor jag tycker om och som tycker om mig. Jag är tacksam så det står ut ur öronen på mig. Välsignad som en tjock guldbuddah. 

Vet ni. Det är inte bara svårt att säga att jag mår dåligt. Det är mycket skrämmande att deklarera att jag mår bättre. Sårbarheten. Den får jag nog ta och bli kompis med. Verkar inte som att den kommer att ge sig av i första taget. 

Sat Nam. Wahe Guru! 

5 comments:

  1. Jag tänkte PRECIS när jag skulle klicka att det varit mycket naglar på sista tiden. Och visst är det underligt att det ska vara sån tabu att säga att man mår bra.

    Jag mår också, måste jag säga, otroligt bra. Började i början av november och verkar bara bli bättre. Jag tänkte också att jag inte ids säga hej för bäcken är jag nog inte över än. Ändå kände jag på mig att detta var en stor shift. Som att en lysknapp tänts på inom mig. Jag har väntat på ifall det här är nåt som är på riktigt, ifall jag faktiskt är over it (him), eller inte, men banne mig jag tror det är så. Och friden i själen är obeskrivbar. Visst är ju inte varje dag wunderbar, jag är t.ex. jätte gosig och allmänt kärlekskrank av mig idag för att vikon kom, men helt allmänt så är jag över det jobbigaste. Jag behöver inte längre ta en dag i taget. Jag har ingen ångest över vad som komma skall eller nåt behov av att få veta hur det blir. Jag litar på att det blir bra och njuter så av mitt eget sällskap.

    Jag tycker det är jätteviktigt för dig, för oss, för alla, att du även skriver om det att du mår bättre. Ifall du känner dig inspirerad, det vill säga. Visst är det sårbarhet involved, men jag tycker det är så härligt att utmana sig själv! Det var skitläskigt för mig att skriva om mitt års celibat som jag fyller om två veckor. Men det kände så rätt att dela med mig av det. Jag är stolt o glad!

    Men annars går nagelinlägg skitbra dom med :) Ytlighet på rätt sätt är så vackert.

    ReplyDelete
  2. Vad roligt att höra. :) Det är det här jag gillar med din blogg, yta (naglar) blandat med allvar. Fortsätt snälla du!

    ReplyDelete
  3. Hör dej. Förstår dej. Andas med dej. Så glad att våra vägar möttes. Kram kära du!

    ReplyDelete
  4. Sanna underbart att höra att du också är påväg upp på nästa trappsteg! Jag alltså egentligen är väl livet i sig sårbart. Precis hela tiden. Det blir bara mer påtagligt då fasaderna är nere. Du är en sann inspiration. Kram och massor med kärlek!

    Tack Christina för dina fina ord. Du är så härlig. Idag var jag igen i dina hoods. :)

    Nina. Fantastiska du. Tack för din KRAM. Det finns kramar och så finns det det där jag fick av dig på söndagen. Kärlek.

    ReplyDelete