Hemma i havet

Tack för era svar på huruvida ni känner er hemma eller ej. Ni hjälpte mig att byta lite spår i tankebanorna. Eller finjustera spåren. Damma bort gruset. 

Jag förstår det där med att vara tillfreds nu. Men ändå vara öppen för att livet, viljan och lusten kan ändras. Så vill jag ha de. Inte låsa mig. Eller sätta på skygglapparna. Livet är magiskt och vad som helst kan hända. Jag vill leva i surprise mode stor del av tiden. Spänningen av att inte veta vad som väntar en runt hörnet är förtjusande.  

Nu är jag en människa som drivs av passion. Eller det är alla människor. Men jag känner att jag dör utan den. Säkert ett av mina missbrukardrag. Vara vad det vill. Jag hålls inte motiverad en längre tid av samma sak. De mesta blir mindre intressant i längden. Ingenting har hittills gett mig frid. En suck av lättnad inför ett ämne som aldrig tappar sin charm. Det är det jag söker. Någonting som inte tar slut. Som är så stort och intressant. Att jag kan tänka mig utforska det tills jag dör. 

Nu. Vet jag vad jag sökte. För jag tror jag har hittat det. Och inte förens jag hittade det. Visste jag vad jag sökte. 

Min yogalärare frågade mig. Om det kan vara så att det jag drömmer om. Är så långt ifrån min verklighet. Känns så stort och oåtkomligt. Att jag inte ens vågar tänka tanken.

Han hade nog rätt. Igen. Men jag är glad att han ställde frågan. För den fick sitt svar. Och drömmen fick komma fram. Men endast i mitt hjärta ska den bo. Gro. Omhändertas och gödas. Förberedas och älskas. Tills den är reda att stiga ut. Säga hej. Och skina med all sin vackra kraft.

Det känns som att jag hela livet plaskat runt i små pooler. Helt gemytligt har det varit. Ibland har jag haft sällskap av badbollar och drinkar. Andra gånger av delfiner. Hoppat runt från pool till pool. Aldrig slutat hoppas på att det finns något mer. Något större. Men poolerna har bara blivit mindre och mindre. Tills en dag. Då jag befann mig på torra land. Utan en endaste gnutta vatten. 

Jag fick tänka om. Samla droppe för droppe. Bägare för bägare. Försöka bygga mig. Åtminstone ett badkar för att kunna hålla mig flytande. Jag har samlat vatten som en dåre. Törstat efter något som kunde ge mig kraften tillbaka. Ibland har det läckt ut i gamla håligheter. Men jag har vägrat ge upp.

Och vet ni va. 

Tur är väl det. 

För nu. 

Nu simmar jag i havet. 

Jag sa ju att det finns något större. Jag är här nu. Och det tar aldrig slut.

Sat Nam!