HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, February 18, 2014

Ett år senare

Den här videon är ett år gammal. Postad den 16 februari 2013. Jag berättar om min 29-åriga födelsedag och den nya strategin jag anammat mot panikattacker. Jag minns hur trött jag var på att leva i ett fängelse av panik. 
Det här var också någon vecka innan jag gick med på att byta medicin och ta en större dos antidepressiva. Jag hade prövat det mesta i alternativväg. Verkligen gett det en chans. För mig räckte det inte. Jag behövde både och. Min värld blev mycket mindre skrämmande när jag började ta medicin. 


Nu sitter jag och tittar på den där kvinnan i rutan. Vilken jävla kämpe! Jag älskar henne så mycket att det tar ont i bröstet. Jag vill henne endast väl. Hoppas att hon ska fortsätta lyssna på sitt hjärta. Att hon ska förstå hur värdefull och stark hon är. Att hon alltid ska komma ihåg. Att ingenting är värt någonting om hon inte mår bra.

"Stay on the bus and the scenery will change" 

3 comments:

  1. Gu vad kul att du postade videon igen! Jag minns när jag kollade den första gången för ett år sen. Och tänker tillbaka till var jag var för ett år sen. Jag var så djupt i nån dimma och varje dag handlade bara om att överleva att det på så sätt är slående skillnad på hur det är idag. Dock märker jag att jag lätt slinker ner i gamla beteendemönster när nya händelser kommer emot i livet, trots att jag är ytterst medveten om hur destruktivt mönstret är för mig. Det är en process som ännu väldigt mycket är på G, jag är väldigt mitt i fortfarande, trots att jag kommit väldigt långt. Jag tänker på Iyanla som sa: "When you find yourself in a new situation, a new circumstance, a new life experience, everything that requires healing is gonna come rushing to the surface, and if you don't take a minute to breathe, to gather yourself, to pray, you will do what you've always done. So you gotta be clear enough, grounded enough, centered enough to say: 'How am I gonna handle it this time?'"

    Jag tänker väldigt mycket på dom orden och håller dom nära mig. För jag slinker tillbaks väldigt lätt när nåt nytt kommer in i bilden.

    Men jag försöker att inte smiska mig själv för mycket över att jag inte är färdig än. Att jag inte fattar allt innan det kommer. Kanske man inte ska behöva fatta heller. Men jag försöker vara stilla, lyssna in, tänka till, känna efter, inte skynda. Och välja mig varje gång. Inte hitta mitt värde i nån annans ficka. Det är ett stort beteendemönster. Den andra ska få säga att jag är ok. Så jag ska bevisa att jag är ok, få tummen upp som svar, och veta att jag duger i fem minuter, tills tvivlen sätter igång igen.

    Så är det. Men jag är inte ensam om att ha varit sån. Och det hjälper. Plus att veta att allt är en del av allt. Från min fotsvett till chaffisens fula mössa till arbetskamratens mjuka kram. Dålig jämförelse kanske, men det är sent :)

    Många pussar. Du är så stark. Så modig. Så härlig.

    ReplyDelete
  2. Tror inte att jag känner någon som är så... som du är - och jag säger det med hjärta och kärlek! Du är som en älva med de glimmigaste finaste vingar jag sett. Himmel, vilken blomma!
    Kram kära!

    ReplyDelete
  3. Det är härligt då man märker att det faktiskt hänt något - trots att det ofta kan vara svårt att de det hos sig själv. Att ta sig tiden att titta tillbaka brukar ge uppmuntran om att det faktiskt sker förändringar om man bara orkar stanna kvar på den skumpande bussen. :)

    ReplyDelete