Vad händer sen?

Det går runt. Runt. Runt.
I huvudet.
Det känns som att jag springer mot stup. Vilket väderstreck jag än vänder riktningen mot så finns det bara stup.
Det känns som att jag springer och springer. I blindo. Och när jag öppnar ögonen. Står jag högst uppe på en pelare. Högt uppe i mitten av ingenting. Ensam. Fylld med skräck.

Plötsligt uppenbarar sig en hängbro. Min väg ut! Jag testar. Kliver lite försiktigt ut. Inser att YES! Äntligen min väg. Jag springer iväg. Mot ljuset. Mot friheten. BAM! Ett monster. Ett stup. En trasig hängbro.

Jag lunkar sakta och sorgset tillbaka till min pelare. Ställer mig där. Snopen. Oförmögen att lita på signalerna. På mig själv. Låter jag skräcken, ensamheten och ovissheten. Äta upp mig.

Jag står ensam på min pelare av ovisshet. Spanar förbrilt efter att nästa hängbro ska träda fram. Ännu en illusion. Ännu ett hopp. Så ibland. Hänger det broar runt hela pelaren. Stabila. Skinande. Cementgjutna broar. De lockar med framgång och berömmelse. En utstakad väg. Trygghet.

Oförmögen att välja. Börjar jag sakta spinna. Sakta runt. Runt. Runt. Oförmögen att stanna. Börjar jag rotera snabbare och snabbare. Jag slutar se klart. Blicken blir grumlig. Hjärtat bankar. Kroppen skakar. Det pyser ånga ur öronen.

Precis förrän jag tappar balansen och faller över kanten. Så..