Vågar jag?

Klart jag kan!

Oftast har jag inga problem med att anta utmaningar. Mitt självförtroende när det gäller att slutföra dem är det inget fel på. Jag har disciplinen om jag vill. Eller även om jag inte vill. För det är väl kanske det disciplin är. Nåja. För fyra månader sedan gav jag mig på att meditera samma meditation i 120 dagar. Varje dag. Det var rent ut sagt äckligt ibland. Men jag gjorde det. Och nu sitter jag här utan utmaning.

Mina projekt brukar ju ha en tendens att gå till överdrift. Allt eller inget. Men jag kan inte leva i ett mellanland. Och jag tycker det är roligt att testa på saker och se hur det påverkar mig. Inget är ju för evigt. Men en viss tid krävs för att kunna känna av effekterna på riktigt.

Inga selfies på en månad.

Nu har jag funderat en längre tid på att detoxa. Inte med en juicepress. Utan socialamedierdetoxa. Jag hade en paus när jag mådde som sämst. För då klarade jag helt enkelt inte av alla intryck. Nu är det istället ett aktivt val. Jag känner ibland att jag knappt vet vad jag har för åsikter längre. Det är som att alla bloggar jag läser blir min moralkompass. Jag baserar mina åsikter och världsbild på vad ett trettiotal individer tycker och tänker.

Alltså inga blider på mig själ!

Ni kanske tycker jag överdriver. Att jag borde kunna tänka självständigt. Men ibland känns det som att mitt huvud är inne i dimman av åsikter och bilder jag matas med varje dag. Jag börjar gilla saker bara för att jag ser dem gång på gång. Inte för att jag verkligen tycker de är fina. Allt blir så likriktat. Och jag tappar den där härliga lustfyllda kreativiteten. Till att upptäcka livet. Till att lita på mig själv.

Vem ska då säga att jag är söt? 

Jag är livrädd för det här. Vet faktiskt inte hur jag ska klara av det. Tänker på hur ensam jag kommer att känna mig. Kanske även betydelselös. Hur är det när jag ser någonting vacker. Upplever något stort. Lackar fina naglar. Och inte får dela med mig. Inte får bekräftelse. På att de jag ser. Upplever. Betyder något. Har en mening. Gillas av andra. Tänk om ni glömmer bort mig. Tycker jag är en svikare och aldrig återvänder hit. Tänk vad jag kommer att sakna er. Fan. Tänk om det här ändå är världens sämsta idé. Men om jag inte testar. Får jag aldrig veta.

Ännu har jag några dagar kvar att fundera. Om jag hoppar på det här tåget blir de hasta la vista i mars.

Ps. Kanske någon som vill hoppa på en socialamedierfri marsmånad? Vi kanske kan bilda en fysisk bokklubb eller ett promenadgäng.