Det blir klarare hela tiden. Och jag bevittnar det ena miraklet efter det andra. Nu har det gått så långt att jag förväntar mig mirakel. Jag VET. Att allt löser sig till det bästa. Inte alltid på det sätt som jag hade föreställt mig. Men alltid så att jag i efterhand kan se klart och tydligt att jag inte alltid själv vet bäst.
Det pratas mycket om att kämpa. Ge allt. Ställa upp mål som skrämmer livet ur dig. Aldrig ge upp. En del är säkert sant. Men för mig började pusselbitarna falla på plats när jag gav upp. När jag lag det där eviga kämpande åt sidan. När jag släppte taget. Lät livet flöda som det ville. Inte kämpade emot den där snålblåsten längre. Utan lät den svepa mig med sig. Öppnade hjärtat och sinnet för möjligheter jag aldrig kunnat uppfinna själv.
Att låta livet komma till en. Ge över kontrollen. Släppa taget. Skrämmande in i benmärgen. Men övning ger färdighet. Och en jävla utdelning.
Jag helt skitglad idag i min nya vårtopp efter jumppan.
Härligt att se dig igen. Fortsätt blogga. Du är fenomenal :) Kramar och mycket glädje till Dig.
ReplyDeleteÅh Tusen tusen tack snälla Mona! Så roligt att du är här. Kramar!
ReplyDeleteSå bra skrivet! Delar också din upplevelse, man måste sluta streta emot, för tusan så mycket bra som händer när man låter det hända. Eh, okej, det där blev ju megaflummigt, men min poäng är att jag håller med dig.
ReplyDeleteJa men eller hur Maggie! Och hej. Här finns inget som heter megaflummigt. :D
ReplyDelete