HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Friday, April 18, 2014

Ovissheten och tilliten de bästa av vänner?

Det är så mycket på gång i mitt liv. Just nu. Och på samma gång ingenting. Det är så lustigt hur allt plötsligt slängs upp i luften. Ingenting är säkert. Allt kan hända. Ovissheten. Den där svåra jäveln. Den kommer aldrig ensam. Oron. Ångesten. Känslostormarna. Energiförlusten. Rastlösheten. Den drar med sig en drös av drönare. Kompisar lider den inte brist på.

Jag kan tycka att jag levt tillräckligt i den där ovissheten de senaste två åren. Det är olidligt att inte ens få tro att jag har kontroll. Ja för kontroll. Kontroll är lika med hittepå. Det lärde jag mig den där varma sommardagen i juni för knappa två år sedan. När marken gav vika under mig. När allt det som var mitt liv. Som skulle bli mitt nya liv. Inte alls blev. Jag minns hur det sas att "Stockholm finns alltid kvar". Och visst. Den står ju ännu kvar. Staden. Men jag. Jag finns absolut inte kvar. Inte i samma form och mönster som för två år sedan.

Och även om jag kan känna att jag i mångt och mycket har ändrats. Vill jag gärna ha en plan. Kontroll. En inbillad trygghet i att veta vad som komma skall. Så är inte fallet just nu. Jag vet varken. Var. Hur. När. Eller vad jag egentligen orkar med. Och det tär på mig.

Men vet ni. På samma gång som det tär på mig. Ger det mig en chans att skapa tillit. Att verkligen våga lita på. Att livet bär. Att allt löser sig till det bästa. För några dagar sedan såg jag ingen utväg. Jag var rådlös. Då bestämde jag mig för att ge över. Öppna mitt hjärta. Skapa rum och ta emot av det som vill ta plats i mitt liv. Det där som verkligen vill in. Jag avsade mig alla önskningar om hur utgången skulle komma att se ut. Jag litade. Och bad om tydliga tecken.

Nu har det regnat mirakel och öppnats dörrar i flera dagar. Jag är fortfarande ganska rådlös. Men mest för alla alternativ som snurrar omkring i skallen. Det där ultimata. JA. Som lägger sig i magen som bomull. Har inte gett sig till känna ännu. Men efter det jag fått uppleva dessa dagar. Finns det inte ens en gnutta tvivel på att det där bomullslena alternativet kommer att formas rakt framför ögonen på mig. Sådär magiskt sammanträffande. Tur. Bananskal. Kalla det vad ni vill. Jag vet att det ligger hårt arbete bakom. Arbete i att våga öppna upp för livet. Älska. Ge. Ta emot. Och lita. Lita fullständigt. På att allt. Allt gott kommer till mig.


Ps. Det här är det närmaste jag kommer ett fylleinlägg. Jag dricker inte alkohol. Men precis hemkommen från krogen. Och måste få utlopp för tankarna. Så som sagt. Närmare än såhär kommer vi inte. Puss på er.

13 comments:

  1. Ack ja, att hitta balansen mellan ovisshet och tillit, det är en utmaning! Du skriver om sådant som jag också funderar mycket på ! Att våga släppa taget om kontrollbehovet och bara lita på att allt faller på plats. Att allt ordnar sig som det är meningen. Trots att man en gång nått botten och varit utmattad så har man tagit sig upp igen och insett att allt ju faktiskt fallit på plats. Ibland måste livet rasera för att något nytt ska kunna byggas upp. Men det är så lätt att man fortsätter fokusera på det negativa och faller tillbaka i gamla mönster. Att man blir uppgiven när svackorna kommer och man tycker att man stampar på stället eller tar steg tillbaka. Något av det viktigaste i återhämtningen är nog att lära sig lyssna på sig själv. Lära sig släppa taget om det som inte tillför något positivt, att fokusera på det som är bra, att öva upp tilliten till sig själv och livet. Att lära sig leva med ovissheten och ändå uppleva tillit. Slappna av och låta livets rytm få leda en framåt. Man vet ju allt det där. Hur man vill vara. Vad som är viktigt. Men ibland spårar man ur igen och känner sig vilsen. Låter rädslan och kontrollbehovet ta över. Att tillämpa de nya visdomarna i vardagen kan vara svårt. Men man får bara öva upp medvetenheten hela tiden. Och inte vara så hård mot sig själv när man hamnat på sidospår igen. Nuet finns alltid här, en ny stund för nya tankar och nya steg. Det är så häftigt de stunder då man verkligen vågar släppa taget och sedan märker hur allt bara faller på plats. Så länge man inte ger livet tillåtelse att levas så begränsar man ju sina möjligheter och blir blind för lösningarna och svaren.

    Särskilt när man ställs inför nya utmaningar och förändringar är det lätt att tappa fokus. Så då är det desto viktigare att stanna upp och släppa taget, för att bereda väg för det som ska komma.

    Ha en riktigt skön påsk! :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ah Sofie. Det är som ljuv musik för mina öron att läsa dina reflektioner. Känner verkligen igen mig. Det där med att falla tillbaka i gamla mönster. Det är väl klart att vi gör de. Om man nu har levt trettio år på ett visst sätt. Då är det ju inte bara sådär att programmera om hela ens liv. Det måste få ta tid. Och varje gång man faller dit lär man sig något nytt. Jag tror att ju mer man litar på livet. Destu mer ovisst blir det. Kan det inte vara så. Att när man ger sig hän åt tilliten. Då försvinner den där falska känslan av kontroll. Och man hittar sin trygghet i det där ovissa. Och i tilliten på att det löser sig. Som världens paradox. Att släppa kontroll och leva i ovisshet och tillit egentligen är det som ger den äkta tryggheten. Kan det vara så? Wow. Första gången jag tänker den tanken. Men den känns bra i magen.

      Tack ska du ha! Jag hoppas du också får en fridfull och fin påskhelg.

      Delete
  2. Jag älskar sättet du sätter ord på dina tankar. Å den befriande känslan att få skriva av sig ibland. Att leva en lång tid i ovisshet är inte roligt. Det gjorde jag ett tag efter at jag fått minexamen också, men till sist så lät jag mig själv tro att alltordnar sig. Å det gjorde det. En stor gul påskkram till dig!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack Christina! Jag älskar hur du sprider så otroligt härlig energi hela tiden. Ja det där med att skriva av sig är ju verkligen en Gudagåva. Det mesta brukar klarna när jag sätter mig ner och skriver. Det är så skönt att höra att det finns de som släppt taget och fått payback! Inspirerande. Ger mig ännu mer tro på att jag är på rätt väg. KRAM. Och glad påsk!

      Delete
  3. Här är en till som känner igen sig ;) Ovisshet kan jag leva med och tilliten hittar jag ibland sämre och ibland bättre, men det där att faktiskt öppna sig, bara ta emot och avsäga sig önskningar om utgången är utmanande.

    ReplyDelete