Ovissheten och tilliten de bästa av vänner?

Det är så mycket på gång i mitt liv. Just nu. Och på samma gång ingenting. Det är så lustigt hur allt plötsligt slängs upp i luften. Ingenting är säkert. Allt kan hända. Ovissheten. Den där svåra jäveln. Den kommer aldrig ensam. Oron. Ångesten. Känslostormarna. Energiförlusten. Rastlösheten. Den drar med sig en drös av drönare. Kompisar lider den inte brist på.

Jag kan tycka att jag levt tillräckligt i den där ovissheten de senaste två åren. Det är olidligt att inte ens få tro att jag har kontroll. Ja för kontroll. Kontroll är lika med hittepå. Det lärde jag mig den där varma sommardagen i juni för knappa två år sedan. När marken gav vika under mig. När allt det som var mitt liv. Som skulle bli mitt nya liv. Inte alls blev. Jag minns hur det sas att "Stockholm finns alltid kvar". Och visst. Den står ju ännu kvar. Staden. Men jag. Jag finns absolut inte kvar. Inte i samma form och mönster som för två år sedan.

Och även om jag kan känna att jag i mångt och mycket har ändrats. Vill jag gärna ha en plan. Kontroll. En inbillad trygghet i att veta vad som komma skall. Så är inte fallet just nu. Jag vet varken. Var. Hur. När. Eller vad jag egentligen orkar med. Och det tär på mig.

Men vet ni. På samma gång som det tär på mig. Ger det mig en chans att skapa tillit. Att verkligen våga lita på. Att livet bär. Att allt löser sig till det bästa. För några dagar sedan såg jag ingen utväg. Jag var rådlös. Då bestämde jag mig för att ge över. Öppna mitt hjärta. Skapa rum och ta emot av det som vill ta plats i mitt liv. Det där som verkligen vill in. Jag avsade mig alla önskningar om hur utgången skulle komma att se ut. Jag litade. Och bad om tydliga tecken.

Nu har det regnat mirakel och öppnats dörrar i flera dagar. Jag är fortfarande ganska rådlös. Men mest för alla alternativ som snurrar omkring i skallen. Det där ultimata. JA. Som lägger sig i magen som bomull. Har inte gett sig till känna ännu. Men efter det jag fått uppleva dessa dagar. Finns det inte ens en gnutta tvivel på att det där bomullslena alternativet kommer att formas rakt framför ögonen på mig. Sådär magiskt sammanträffande. Tur. Bananskal. Kalla det vad ni vill. Jag vet att det ligger hårt arbete bakom. Arbete i att våga öppna upp för livet. Älska. Ge. Ta emot. Och lita. Lita fullständigt. På att allt. Allt gott kommer till mig.

Ps. Det här är det närmaste jag kommer ett fylleinlägg. Jag dricker inte alkohol. Men precis hemkommen från krogen. Och måste få utlopp för tankarna. Så som sagt. Närmare än såhär kommer vi inte. Puss på er.