Ovisshetens andra ansikte

Jag förbannar ofta ovissheten. Tycker den är rör upp allt för mycket känslor. Gamla sår och skit. Får mig att gå på helspänn. Oroa mig fördärvad och allmänt tappa förståndet. Skrämmande och äcklig helt enkelt.

Nu är det ju så att de flesta saker har två sidor. Eller flera. Så även ovissheten. När jag ibland kan se förbi oron och släppa kontrollen. Är ovissheten ganska skön. Den känns lite som en bergochdalbana.
Ni vet när man är på väg upp till den där högsta kröken. Det pirrar i magen och hela kroppen bubblar av förväntan och spänning. Allt dras till sin spets. Intensiteten går att skära i med en kirurgkniv. Man längtar efter att få tippa över den där kröken. Känna adrenalinet som flödar och den enorma frihetskänslan. Släppa alla spänningar. Slappna av och njuta av färden.

Men. Vad skulle bergochdalbanan vara utan uppförsbackarna? Just de. Ingenting. De skulle vara platt. Som att ta tåget till Seinäjoki fram och tillbaka. Eller dricka mellanmjölk resten av livet. Lika mycket som vi behöver nerförsbackarna. Behöver vi alla krökar, guppor och uppförsbackar.

Och det finns ingenting som säger att det ena är sämre än det andra. Det går att njuta även i uppförsbacken. När vi kämpar oss upp. När vi inte har en aning om vad som väntar eller när det svänger. Kan vi fortfarande njuta. Njuta av spänningen i tillvaron. Njuta av känslan av att vad som helst kan hända. När som helst. Vara fri i tanken. Öppna hjärtat. Ta in just nu. Just nu när ingenting är säkert. Men allt är möjligt. Pirret i att inte veta. Att inte ha en aning om vad som ligger framför. Fullständigt lita på. Att det är någonting så stort och härligt. Att det inte ens går att föreställa sig.

Det är ovissheten. När den är som bäst.

ALL THE LOVE!