HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Thursday, April 24, 2014

P som i Panikångest

En bra dag. Och så slänger vi lite vågor av panikångest på de. Det finns inget som tar ner mig så mycket som den gör. Antagligen för att den paralyserar hela systemet och gör mig till den svagaste och bräckligaste människan i världen. För några minuter dör jag lite inombords. Kommer ut på andra sidan. Helskinnad men brusten. Som en kvist som växer i vårsolen. Glad och förväntansfullt skjuter den nya skott. Blir lite längre och vackrare för varje dag. Tills en liten rackarunge kommer förbi och helt kallt bryter av den på mitten. Jaha. Här var man då. Avhuggen.

Jag blir så jävla arg! Så ledsen. Så besviken. Uppgiven och trött. Att den ska få ha den här makten. Att jag aldrig går säker utan hela tiden kan brytas ner på en sekund av den här urkraften. Att jag ena dagen kan känna mig som den starkaste kvinnan i världen. För att dagen därpå. Eller stunden därpå. Känna mig som världens minsta och räddaste.


Känna. Jag känner mig stark. Jag känner mig svag. Jag känner panik. Jag känner mig uppgiven. Visst. Men vem ÄR jag. Jag är minsann inte någon av de där känslorna. Paniken må vara stark. Den må paralysera mig för en liten stund. Den må ge svallvågor som får mig att betvivla min egen förmåga att fungera i den här världen. Att överhuvudtaget kunna överleva vissa stunder.

Men det ÄR inte jag. Det som är jag. Det är orubbligt. Längst inne i mig. Finns en plattform. Som är gjuten av de starkaste och mest slitstarka materialet i världen. Ingen situation. Ingen känsla. Ingenting. Kan rubba detta fundament. Där finns friden. Den där vetskapen om. Att hur mycket det än stormar. Vad som än händer på utsidan. Och hur jag än känner mig. Är allt ändå alltid väl.

Foto: Linda Tallroth-Paananen Memento

Min plattform. Min trygghet. Är byggd av kärlek. Det är inte jag som har byggt den. För den finns färdigt hos oss alla. Det gäller bara att hitta den i bruset av allt annat. Öppna hjärtat och låta den få ta plats. Och när man öppnar dörren till detta eviga ställe. Då möts man först av det som står i vägen. Allt bråte man gömt undan. All rädsla och alla nertryckta känslor. Men inget av det här kan fälla dig. Även om det känns så ibland. För plattformen är gjord av det starkaste materialet i världen. Av kärlek. Och kärleken. Den över vinner allt. Även panikångest.

Foto Linda Tallroth-Paananen Memento

Ps. Alltså OBS! I stunden är det fortfarande från helvetet med panikångest. Och ingenting jag försöker romantisera. Det är inget jag önskar någon. Och gärna skulle vara utan. Men även denna fruktansvärda kraft. Är inget mot den kärlek som finns inuti oss. Vi är kärlek. Punkt slut. Att vila i det ger mig styrka. Kram på er alla kämpar! Jag älskar er!

6 comments:

  1. Alltså...
    Idag tänkte jag jättemycket på dig. Ungefär samtidigt som jag lade upp dagens citat på IG och jag hade magen full av ångest och oro och du direkt skickade en virtuell kram tillbaka.
    Då tänkte jag på dig och att veta att du tänkte på mig tillbaka gjorde mig alldeles varm i själen.

    Och så har jag funderat på det här med panikångest.
    Hur börjar sånt? Om du har ork/lust/vilja så skulle du jättegärna få skriva om hur du upplevde att din panikångest började, alltså innan det blev ordentliga attacker och sånt... Hur vet man att man borde ta tag i sin ångest innan det blir värre, liksom? Och VAD ska man göra..??

    För jag tror inte att jag har panikångest,
    men ibland - som idag - har jag så mycket oro och så mycket mental smärta i min kropp att det gör fysiskt ont och idag då jag promenerade och försökte bli av med olusten så kändes det som att hjärtat höll på att krypa ut ur kroppen.
    Alltså jag hade ett sånt tryck över bröstet, svårt att svälja, blev yr i huvudet och ville mest bara lägga mig ner på marken och gråta. Men jag är inte ännu där att jag faktiskt skulle göra det.
    Jag säger åt mig själv att skärpa mig och så håller jag inne tårarna tills jag kommer hem och då släpper jag lös allt på badrumsgolvet och bara gråter och gråter och gråter.
    Och sen skäms jag som ett as - över att JAG, som har så mycket att vara tacksam och glad över, släpper mig på det sättet... Och så känner jag mig så enormt ensam.

    Men ja,
    jag är rätt säker på att det inte är panikångest men jag är LIVRÄDD för att det kommer att bli det till slut - eftersom jag uppfyller alla kriterier för att kunna få panikångest. Du vet,
    högpresterande, självkritisk, "duktig flicka", säger aldrig nej, gör allt för andra men förväntar sig inget tillbaka...
    Så hur undviker man att hamna där?

    Puss & Kram!

    ReplyDelete
  2. Hej vännen, vill bara skicka en styrkekram. Eller tja, det går ju sisådär att kramas just nu. Men vi kan föreställa oss att vi försöker så kanske jag får fara till BB sen :). Puss på dig, du e stark och fin och den där gropen har du kravlat dig upp ur många gånger förr. Hoppas du snart kan njuta av vårsolen igen.

    ReplyDelete
  3. Det är inte lätt att tampas med panikångest! Jag har själv lidit av det. Har också skrivit om det på min blogg: .http://www.halsovisare.com/search/label/%C3%A5ngesthantering.

    Det är så viktig poäng det du skriver, att hitta den där tryggheten inom sig som gör att man kan stå ut med ångesten. Och när den får växa starkare kommer också ångesten att minska. När man accepterar rädslan när den kommer och låter vågen växa och sedan ebba ut. Då märker man en mycket starkare kraft där under,som ångesten inte kan besegra.

    Våren är också en sådan tid som lätt väcker upp ångesten har jag märkt.Då alla känslor liksom väcks till liv. ¨

    Jag önskar dig en ångestfri och skön dag! :)

    ReplyDelete