Ska vi dansa nakna tillsammans?

För någon månad sedan fick jag ett rejält AHAA moment. Jag gick och hade ångest över min kropp. Tyckte den var för stor och fluffig. Jämförde mig med mitt smalare jag. Samt alla andra smalare och mer tränade människor i hela världen.

Tänkte på min garderob. Hur det nu igen finns kläder där som inte går på mig. Hur jag varje gång jag öppnar dörren och ska klä på mig. Sköljs över av en skamvåg. Misslyckande. Frustration. Allt bara väller ut därifrån. Jag känner mig värdelös och tjock. Helt fel.

Så slog det mig. Om jag skulle vakna upp en dag. Helt pånyttfödd. Eller med minnesförlust. Om jag vaknade i mitt sovrum. Och det var min första dag på denna jord. Skulle min första tanke då vara. Fan vad tjock jag är?

Knappast. Tänk om jag kunde se min kropp med nyförlösta ögon. Tycka det är häftigt att armar och ben rör sig när jag vill och hur jag vill. Skratta åt mig själv när jag gör fula grimaser. Kolla in alla fina mjuka kurvor utan att döma. Bara se dem för det de är. Tänk när jag skulle fisa för första gången. Fatta vilken skrattchock!

När jag då drar på mig ett par för små byxor för första gången. Skulle jag genast tro att det är något fel på min kropp. På mig som människa. Skulle jag skämmas och känna mig misslyckad. Tveksamt. Jag skulle antagligen tycka att det är fel på byxorna. Rycka på axlarna och byta till ett par större.

Tänk om jag kunde anamma dessa tankar utan att först få minnesförlust. Tänk om jag bara bestämmer mig för att just nu. Ser min kropp ut precis som den ska se ut. Tänk om jag kunde äta ett mål mat. Ett endaste mål. Utan att fundera om jag nu blir tjockare eller smalare. Äta mat för det som mat är till för. Ge min kropp energi att fungera. Så jag kan få göra roliga saker. Röra armar och ben. Skratt, gråta och andas. Nu och då. När jag ätit kål. Släppa en liten fis.

Här sitter jag och fiser för mig själv.

Tänk om jag kunde sluta köpa allt det där mina tankar låter mig tro att är sant. Avdramatisera hela skiten. Ett par för små byxor i garderoben. Är endast ett par byxor. Inget annat. Inte ett misslyckande. Inget nederlag. Inte en hop av känslor som utmynnar i ångest. Det är en jävla tygbit. Köp en ny och gå vidare.

Tänk vilken makt de där Cheap Monday jeansen har. Den där enligt mitt huvud extra bilringen. Tanketrollen om matportioner. Det är ju inte klokt! Fatta vilken frihet som finns där bakom. Vilken enorm potential. Och vilken glädje. När jag tänker på det vill jag bara klä av mig naken. Gå ut på torget. Och svänga min fluffiga bak.

Jag blir så provocerad. Nu är det dags att störta de här tankarna. Ifrågasätta dem. Ställa dem upp mot väggen. Sluta tro på deras bullshit. Och skriva en egen historia. En historia där jag. Dansar nöjd och naken runt på gator och torg. Tillsammans med. Dig. Och Dig. Och dig.

PS. Japp. Ni har hört de här tankegångarna tidigare. Men varje gång jag tänker dem. Sätter de sig lite djupare. Blir de lite mer sann. Och jag kommer närmare den där dagen. När hela jävla muren störtar. Den dagen när vi på riktigt dansar runt. Nöjda och nakna. So long!