Jag lovprisar livet!

Åh livet! Jag känner så starkt. Hur jag är omsluten av kärlek. Hur flödet tar mig framåt i en jämn ström av mirakel. Jag lever i en stilla virvelvind av tacksamhet och välsignelse. Jag njuter för fullt av magiken. I det lilla. I det stora. Och i det lilla som är det stora. På instagram skriver jag Ranelidska haranger på knaglig engelska om hur stort livet är. Hur kärleken är magnifik. Hur jag badar i överflöd. 

Här är jag glad. Fyra på natten.

 Fyll din egen kopp först och ge sedan åt andra. Min kopp svämmar över just nu. Och jag måste få utlopp. Få skämma bort er. Alternativt. Plåga er. Med mina sånger utan noter. Där jag textar livets lov.

Det känns som en enorm skatteåterbäring. Som att tomatplantan börjar ge frukt. Eller grönsak. Det känns som en öppen kanal. Ett vattenfall av överflöd. Det känns. Sådär som det är meningen att det ska kännas. När livet är. Vad det ska vara. Precis just nu. 

Lika naturligt som det känns trist ibland. Lika naturligt fantastiskt underbart känns det nu. När det sanna får träda fram. Ta plats. Och skina som alla världens solstrålar. Tillsammans med människor. Själar. Hjärtan.

Åh livet. Vilken resa. Vilken dröm. Verklighet. I sin fulla rätt.