Vilken liga spelar du i?

Det här med hund. Han tar fram så mycket i mig. Sådant som jag helst gömmer under mattan. Tror jag kommit förbi. Över. Inte berör mig mer.

Som att vara perfekt. Åh jag vill att han ska vara perfekt. Att han ska gå utan koppel. Fot. Förbi alla katter hundar och dofter. Helst igår.

Ja det är vansinnigt. Jag vet. Jag vet mycket väl. Det jag också vet. Är att jag vill att han ska vara perfekt. För att jag själv så gärna vill vara felfri.

När jag säger att jag vill vara perfekt får jag ofta frågan. Vad är en perfekt människa. Och existerar det någon sådan. Jag svarar förstås alltid. Nej. Allt annat vore ju galet.

Men vet ni. Jag kan inte stå helt och hållet bakom mitt nej. Rent intellektuellt kan jag förstå att det inte finns någon människa som är perfekt på alla plan. Ingen är ju. Snygg. Smart. Rolig. Nyduschad. Och så vidare. Jämt.

Fortfarande tror jag ändå att det finns folk som skiter hallon och alltid har alla rätt. Eller åtminstone är de mer rätt än mig. De spelar liksom i en annan liga. En liga jag så gärna skulle vilja vara med i. En liga. Som inte existerar.

En liga. Som fortfarande inte existerar. Men som skördar liv när den drar fram med sina lovord om VIP medlemskap. Lite smalare. Lite snyggare. Lite mer framgångsrik. Lite mer som du inte är just nu. Då ska du se. Då ger vi dig guldkort. Då får du sitta där med de andra perfekta. Med alla andra som gett sitt liv för att komma dit ingen egentligen vill komma.

Till en värld där yta möter yta och själen ligger söndertrasad. Till en värld där människor svälter sig till döds. Äter tills de mår illa. Tränar tills de går sönder. Bryr sig mer om hur de ser ut på stranden. Än hur sanden känns mot tårna. Solstrålarna värmer huden. Och vågorna kluckar.

Till en värld där högsta vinsten är ett guldkort till en liga. Som inte existerar. En illusion. Ett luftslott. En grop som när man väl är i den. Tar sju helvetes med kraft för att kravla sig upp ur. Om man någonsin kommer upp.

Jag tycker vi ska införa en ny liga. Där vi kastar ribban i sophögen. Klipper ner vassen. River perfektionsmurarna vars enda uppgift är att separera oss. Öppnar hjärtat och tar in. Tar in. Allt. Precis som det är. Hundar som drar i koppel. Magar som putar. Armhålor som stinker. Torra hälar. Saker som inte blir som vi vill. Saker som blir som vi vill. Kärlek. Skratt. Fantastiska böcker. Soffmys. Sommaren. Myggorna. Molnen. Ta nu för fan in molnen!

Sen dansar vi nakna i regnet och samlar oss runt lägerelden på kvällen. Vi berättar historier om hur vi duger som vi är. Hur vi låter vår unika lampa lysa klart. Vi berättar för våra barn. Så de ska kunna berätta åt sina barn. Kunna sprida kunskap om livets kärna. Om kärleken och acceptansen. Till generation efter generation efter generation.

We are all one.