HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Tuesday, May 20, 2014

Vilken liga spelar du i?

Det här med hund. Han tar fram så mycket i mig. Sådant som jag helst gömmer under mattan. Tror jag kommit förbi. Över. Inte berör mig mer.

Som att vara perfekt. Åh jag vill att han ska vara perfekt. Att han ska gå utan koppel. Fot. Förbi alla katter hundar och dofter. Helst igår.

Ja det är vansinnigt. Jag vet. Jag vet mycket väl. Det jag också vet. Är att jag vill att han ska vara perfekt. För att jag själv så gärna vill vara felfri.

När jag säger att jag vill vara perfekt får jag ofta frågan. Vad är en perfekt människa. Och existerar det någon sådan. Jag svarar förstås alltid. Nej. Allt annat vore ju galet.

Men vet ni. Jag kan inte stå helt och hållet bakom mitt nej. Rent intellektuellt kan jag förstå att det inte finns någon människa som är perfekt på alla plan. Ingen är ju. Snygg. Smart. Rolig. Nyduschad. Och så vidare. Jämt.

Fortfarande tror jag ändå att det finns folk som skiter hallon och alltid har alla rätt. Eller åtminstone är de mer rätt än mig. De spelar liksom i en annan liga. En liga jag så gärna skulle vilja vara med i. En liga. Som inte existerar.

En liga. Som fortfarande inte existerar. Men som skördar liv när den drar fram med sina lovord om VIP medlemskap. Lite smalare. Lite snyggare. Lite mer framgångsrik. Lite mer som du inte är just nu. Då ska du se. Då ger vi dig guldkort. Då får du sitta där med de andra perfekta. Med alla andra som gett sitt liv för att komma dit ingen egentligen vill komma.

Till en värld där yta möter yta och själen ligger söndertrasad. Till en värld där människor svälter sig till döds. Äter tills de mår illa. Tränar tills de går sönder. Bryr sig mer om hur de ser ut på stranden. Än hur sanden känns mot tårna. Solstrålarna värmer huden. Och vågorna kluckar.

Till en värld där högsta vinsten är ett guldkort till en liga. Som inte existerar. En illusion. Ett luftslott. En grop som när man väl är i den. Tar sju helvetes med kraft för att kravla sig upp ur. Om man någonsin kommer upp.

Jag tycker vi ska införa en ny liga. Där vi kastar ribban i sophögen. Klipper ner vassen. River perfektionsmurarna vars enda uppgift är att separera oss. Öppnar hjärtat och tar in. Tar in. Allt. Precis som det är. Hundar som drar i koppel. Magar som putar. Armhålor som stinker. Torra hälar. Saker som inte blir som vi vill. Saker som blir som vi vill. Kärlek. Skratt. Fantastiska böcker. Soffmys. Sommaren. Myggorna. Molnen. Ta nu för fan in molnen!

Sen dansar vi nakna i regnet och samlar oss runt lägerelden på kvällen. Vi berättar historier om hur vi duger som vi är. Hur vi låter vår unika lampa lysa klart. Vi berättar för våra barn. Så de ska kunna berätta åt sina barn. Kunna sprida kunskap om livets kärna. Om kärleken och acceptansen. Till generation efter generation efter generation.

We are all one.

16 comments:

  1. Jaa! Jag vill spela i din liga!

    ReplyDelete
  2. Count me in! Du skriver så bra!

    ReplyDelete
  3. Den ligan joinar jag mer än gärna! :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Fantastiskt! Vilket gäng. Alla kommer att villa joina vår liga. <3

      Delete
  4. Heja, heja! Jag joinar också.

    ReplyDelete
  5. Jag har också jagat det perfekta. Trott att de smala och fina har ett bättre utgångsläge för ett bättre liv. Tänkt att om jag blir lite smalare och lite roligare så blir allt lite bättre. Lurat mig själv och nästan gått genom eld för att få uppmärksamhet och erkännande.
    Kan väl inte säga att jag direkt vet bättre nu. Men, det jag vet är att smalhet absolut inte är nyckeln till lycka. Inte heller rikedom eller något annat ytligt. Skönhet kommer faktiskt inifrån. Det är gnistan som lyser genom ens ögon. Då spelar några kilon hit eller dit ingen roll.
    En klok människa sa en gång till mig, att hon alltid brukar tänka när hon är ute på promenad, att inne i alla hus, bakom alla väggar och dörrar har folk sina egna bekymmer. Ingen slipper undan. Alla har vi något att tänka på och något att oroa oss för. Och hur smal och vacker man än må vara så är vi alla lika små inför de problem och bekymmer vi möter. Så he så.

    Och angående den där ligan du vill spela i, Så är du nog redan där. Du måste bara öppna ögonen själv! :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Voi Linda! Tack för din kommentar. Du har så rätt. Det där viktigaste och härligaste kommer alltid inifrån. Massa kramar! <3

      Delete
  6. Har själv en unghund som är av terriersläktet, och de är ju kända för att inte vara så lätta att fostra... Första året kändes ganska tufft, men sen lugnar de ju ner sig, och själv blir man van med att hunden sällan direkt lyder, ibland delar den eventuellt ens åsikt :) Jag har börjat må mycket bättre sen jag fick min lille vildbasare... regelbundna långa promenader och en snarkande liten pälsboll vid knävecken om natten, det är grejer det!

    ReplyDelete
  7. I thank you for the information and articles you provided

    ReplyDelete
  8. cool, please guidance so that I can create a blog like yours

    ReplyDelete