Det stora finns i det lilla!

Ända sedan jag blev med hund. Har jag önskat att jag bodde närmare skogen. Jag kan lätt ta mig till en skog. Även med hjälp av endast mina två fötter. Men den där närheten. Precis bakom knuten. När de korta kvällspromenaderna inte behöver gå runt samma kvarter. Utan istället kunde få slingra sig genom en snårig skogsstig. 

Så igår. Hittade jag en skog. Ja. Jag hittade en skog. Precis bakom knuten. Helt otroligt. Det är en härlig liten stig som är perfekt för våra små rundor. Och i morse när vi gick in på den till synes igenväxta stigen. Fick jag plötsligt lust att springa. Så jag sprang. I skogen. Med min hund.

Ni bara. Jaha. Men det är en bild som jag länge haft i mitt huvud. Att kunna göra just de. Eftersom jag är lika unik som de flesta andra. Får jag ont i mitt knät när jag springer. Tanken på att kunna springa har jag skjutit upp. Och nästan lagt på hyllan. 

Idag sprang jag kanske 200 meter. Men den känslan. Är värt så mycket mer. Och jag började fundera på det där igen. Hur det gör mig lycklig att vara just nu. Att låta de där 200 metrarna få förgylla min dag. Inte tänka att nu ska jag börja springa. Googla "runnersknee". Stretcha hysteriskt. Ringa min naprapat. Skaffa springcoach. Eller köpa nya skor. 

Det är vad det är. Jag vill glädjas över det som gör mig glad nu. Inte vad som komma skall. Inte förvränga. Inte förhasta. Inte tvinga fram något som inte är moget. Inte hela tiden vilja ha mer. Mer. Mer. Min sköna känsla efter den lilla stund jag sprang. Skulle antagligen inte ha varit lika skön efter några kilometer ändå.

Jag är för att utvecklas. Ta sig över sina inrutade komfortabla streck och kurvor. Men inte hela tiden. Inte i allt. Och inte hela jävla tårtan på en gång. Vi måste få njuta. Ha roligt. Och glädjas åt de små banala sakerna. Livet är inte en tävling. Varken med andra eller dig själv. Livet är en fest. Och det är dags att börja dansa!

Ps. Som ni ser. Så springer vi ju inte mest. Utan tar det lilla lugn på diverse soffor.