HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, June 1, 2014

Rädslan att ta det första danssteget

Det här med utekvällar. Tror jag aldrig kommer att sluta med dem. De ger mig alltid så mycket att fundera över. Skakar om lite i hjärnan. Ger mig nya perspektiv. Väcker gamla känslor. Får mig att inse vad jag vill. Vad jag inte vill. Bjuder själen på nya bekantskaper och ögat på godis.

Idag funderar jag på hur det är när man vill ha någonting. Hur jobbigt det kan vara. Jag är ju utan tålamod. Vill ha allt genast. Nu. Helst igår. Men har märkt att jag inte alls trivs med att få saker jag vill ha direkt. Jag vill gärna närma mig med tanken först. Känna lite på tänk om. Analysera alla möjliga sorters utgångar.

Eller rättare sagt rädslan. Rädslan vill vrida och vända på alla små detaljer. Det jag är mest rädd för. Är inte att bli besviken. Utan hur det blir om jag får som jag vill. Är jag beredd. Tänk om. Tänk om Tänk om.

jag.

Eller om jag vill någonting riktigt mycket. Men jag aldrig får det. Ska jag leva med den där längtan då hela livet. Jag är inte så säker på att jag vill ställa mig upp och säga högt. Med rak och tydlig röst. Vad jag mest av allt vill ha. För då finns det ingen återvändo. Då måste jag ge mig in i leken. Jag måste leken tåla.

Det är mycket lättare att sitta på sofflocket och ha det okej. Leva ett liv där jag inte behöver ta fajten. Men heller aldrig få uppleva det där ultimata. Det där mötet med en annan människa där det inte finns några väggar. Där vi blir ett. Bildar vårt team. Och dansar tillsammans av lycka.

vi.

 Jag vill dansa där. I nöd och lust. Men jag vet inte om jag vågar.

Ps. HÄR är radioprogrammet om vloggar som jag medverkar i. Tack Johanna! Mycket intressant.

7 comments:

  1. Wohooooo karlasnack, loves it! Vad är det där för snack, KLART du vågar!!! Men jag förstår vad du menar. Jag tycker också att det är lite jobbigt. Får man nåt bra så kan det ju ta slut när som helst och då känns det jobbigt att gå tillbaka till det man hade innan. TROR man! För jag tror att när man träffar människor som ger en nåt så ska det kännas som att dom blir ett fint halsband man sätter runt halsen och tar med sig på resan framåt. Alltid lär man sig nåt. Och nog fan är det nog så att det man inte kan kontrollera bara har en tendens att reda ut sig själv. Det är bara att enjoy the ride. Jag kände riktigt dom kosmiska vindarna när jag träffade på den skäggiga härliga Guy för en vecka sen. Direkt jag gick och stod bredvid honom kände jag att nåt kommer hända, dansade typ två sekunder för mig själv tills jag märkte att jag råkade dansa mot nåns ben, vände mig om, och vips, där hade jag min karl färdigt serverad för kvällen :D Och den kvällen skulle jag inte ens gå ut, jag var på kvällspromenad ensam och på väg när jag råkade stöta på mina kompisar och kände att fastän jag egentligen skulle hem att jag nog skulle följa vindarna och gå ut med det. TÄNK OM JAG HADE GÅTT HEM?????

    Man känner på sig. Underbart. Och skit i om du vågar eller inte, det spelar ingen roll! Gör det bara!! Rädda är vi allihopa. Livet är här och nu. Du kan vara rädd i oktober :)

    PUSS!!!!

    ReplyDelete
  2. Tredje stycket diggar jag. För det är ju så sant. Precis sådana tankar har jag också!

    ReplyDelete