Rädslan att ta det första danssteget

Det här med utekvällar. Tror jag aldrig kommer att sluta med dem. De ger mig alltid så mycket att fundera över. Skakar om lite i hjärnan. Ger mig nya perspektiv. Väcker gamla känslor. Får mig att inse vad jag vill. Vad jag inte vill. Bjuder själen på nya bekantskaper och ögat på godis.

Idag funderar jag på hur det är när man vill ha någonting. Hur jobbigt det kan vara. Jag är ju utan tålamod. Vill ha allt genast. Nu. Helst igår. Men har märkt att jag inte alls trivs med att få saker jag vill ha direkt. Jag vill gärna närma mig med tanken först. Känna lite på tänk om. Analysera alla möjliga sorters utgångar.

Eller rättare sagt rädslan. Rädslan vill vrida och vända på alla små detaljer. Det jag är mest rädd för. Är inte att bli besviken. Utan hur det blir om jag får som jag vill. Är jag beredd. Tänk om. Tänk om Tänk om.

jag.

Eller om jag vill någonting riktigt mycket. Men jag aldrig får det. Ska jag leva med den där längtan då hela livet. Jag är inte så säker på att jag vill ställa mig upp och säga högt. Med rak och tydlig röst. Vad jag mest av allt vill ha. För då finns det ingen återvändo. Då måste jag ge mig in i leken. Jag måste leken tåla.

Det är mycket lättare att sitta på sofflocket och ha det okej. Leva ett liv där jag inte behöver ta fajten. Men heller aldrig få uppleva det där ultimata. Det där mötet med en annan människa där det inte finns några väggar. Där vi blir ett. Bildar vårt team. Och dansar tillsammans av lycka.

vi.

 Jag vill dansa där. I nöd och lust. Men jag vet inte om jag vågar.

Ps. HÄR är radioprogrammet om vloggar som jag medverkar i. Tack Johanna! Mycket intressant.