Relationer. Möten. Kärleken.

Jag lyssnade på den här podcasten idag. Där Kelly Marceau blev intervjuad. Väckte en massa känslor och tankar. Jag funderar på hur lätt det är att gömma sig bakom det där med att man är medveten och vaken. Att det är lätt att se andras problem och skuggsidor. Och tro att man har sitt på det torra. Döma andra som enligt en själv är mindre vakna. Mindre medvetna. 

Tanken av att någon är mindre vaken än en själv. Är ju ett dömande. En överlägsenhet som inte gör någon nytta. Den är lika oädel som vilken annan överlägsenhet som helst. Den fungerar lika bra som mur. Som vilket annat material som helst. Det är ingen skillnad. Summan är den samma. Separation. Du är inte som jag är. Vi är olika. Du är bättre än mig. Eller jag är bättre än dig.

Det är RÄDSLA! Rädslan av att inte duga. Inte vara tillräcklig som den jag är. Ett försvar av egot. För att förhindra oss att mötas hjärta mot hjärta. Själ mot själ. En mur som hindrar oss att skapa en äkta och ärlig relation. Där vi vågar visa vem vi är. Vågar stå för det. Och vågar vara sårbara.

För mig handlar uppvaknande om att se sig själv och andra för vad vi egentligen är. Människor. Helt perfekta i vår operfekthet. Vi har alla både bra och dåliga sidor. Olika destruktiva utlopp. Triggerpunkter. Och smärtkroppar.

Ingen har samma relation med en människa som du har. Jag har inte samma relation med min mamma som min bror har. Eller min far. Eller min moster. Du kan aldrig ha samma relation med en man eller kvinna. Som hen hade med sitt ex. Vi är alla olika. Och det du upplever tillsammans med en annan människa. Det delar bara ni två. Just den energin. Exakt den frekvensen. Finns bara för er.

Därför är det också helt onödigt att vara avundsjuk på relationer. Eller sträva efter en glansbildsrelation. Ingen relation är den andra lik. Vi vibrerar på olika frekvenser. Att döma någon för hur de betedde sig i sina tidigare relationer. Är också onödigt. För det som en person har varit med om tidigare. Har inget att göra med dig själv. Du är ett nytt blad. En ny chans att få vibrera. Finjustera och ljuda tillsammans på ett helt nytt plan.

Att gå in i ett förhållande med intentionen att få. Är inte nödvändigtvis det bästa sättet. Allt finns ju redan inom dig. Så vad är det du egentligen vill ha? Tänk att gå in i ett förhållande med intentionen att ge. Ge av all den kärlek som finns inom dig. Det där bubblande intresset av att bara få lära känna någon. Utan att förvänta sig något tillbaka. Inte ge för att få. Utan ge kärlek för att det är ditt enda uppdrag här på jorden.

Foto: Jonas Peterson

Tänk om vi raserade alla bilder av hur en relation borde se ut. Vilken relation som helst. Och gick in i alla möten med intentionen att vara så kärleksfulla som möjligt. Med intentionen att verkligen SE den andra människan. Inte som olika. Inte som bättre eller sämre.  Utan som den vi alla är innerst inne. En perfekt behållare av Universums kärlek och ljus.

Hur tror du världen skulle se ut då? Tänk hur varm du skulle bli. När du möter någon som väljer att SE dig. Som väljer att lyssna. Inte bara till vad du säger. Utan till den där svaga frekvensen som bakom all yta. Visar vem du är på insidan. Den där du ibland inte själv vågar tro på att du kan vara.

Du kan välja. Att vara den människan. Allt som är ärligt. Öppet och sant. Resonerar med andra. Det går igenom vilka murar som helst. Du får inte alltid ett fysiskt kvitto på det. Den andra personen är inte alltid redo. Eller där. För att kunna uttrycka hur det påverkar hen. Du får bara lita på. Att sanningen alltid. Alltid. Sår frön. Vattnar jorden. Och till sist får alla blommor att blomma. 

Ps. Jag är mycket skyldig till mycket dömande. Medveten om vilken enorm säkerhetsfasad det är för mig. Jag river ner. Finner ständigt nya murar som byggs upp. Men ger mig. Det gör jag aldrig.

Ps.2. Alla bilder är helt kallt stulna från Pinterest.