Addiction

Ibland måste man bli påmind om det man redan vet. Som idag när jag såg den här videon. Där före detta supermodellen Amber Valetta berättar om hur det är att leva med sjukdomen addiction.

Jag blir lätt överväldigad av känslor. Ofta undrar jag hur de andra gör. Hur de finner sig i smärtan. Av att leva. Av att stöta på hinder. Större eller mindre. Hoppa över elstängsel. Krypa i leran. Eller bara sitta i det där obekväma. Ovissa.

Jag vill bara fly. Alltid. Inte sätta mig ner bredvid obekväm. Inte känna rädslan. Sorgen. Irritationen. Eller skammen. Jag vill bara fly. Och kryphålen tar aldrig slut. Som Amber säger. Skulle hon bli hög av att slicka på en matta. Så skulle hon göra det.

Jag tror att det finns flera vägar ut ur missbruk. Flera vägar att hålla sig nykter. Men alla vägar leder till Rom. Och ingen slipper undan. Utan att möta sig själv. Att rannsaka sig själv. Att acceptera. Förlåta. Sätta sig ner med allt det man vill gömma. Ta fram det i ljuset. Låta det finnas. Och sakta men säkert älska allt det som man är. Har. Och kommer att vara.

Sårbarheten är en bitch. Det första man vill se i andra. Det sista man vill visa själv. Men utan den är vi bara ytor. Rädda typer som irrar runt och slickar på mattkanter. Och ingen kommer ur ett missbruk utan sårbarhet. Det är nyckeln till frihet. Till att våga bli älskad.

All the love!