Tro

I lugnet efter stormen. Funderar jag på tro.

Tro är tillit. Förmågan att kunna pausa i ovisshet. Med känslan av att allt ordnar sig. Tro för mig är att släppa taget. Att låta något större än mig själv ta över. Stå vid rodret.

Jag har funderat mycket på det där att släppa taget. Ni vet. Det låter ju lätt lite naivt. Att lämna över sitt liv åt någon diffus kraft. Det kan misstas för lättja och ansvarslöshet. Men så är det inte.

Släppa taget handlar inte om att sitta på soffan. Käka chips. Och tro att allt ska komma serverat på silverfat genom huvudingången.

Släppa taget. Gör jag. Efter att jag gjort mitt bästa. När jag känner att jag inte kan göra mer. När det ända jag har kvar. Är snurrande tankar om olika utfall. Oro för vad som komma skall. Rädsla för att inte få det jag vill ha.

Då ger jag över. Ber att få tillit. Tro på att allt ordnar sig till det bästa. Jag vet att livet svänger brant. Och att jag inte alltid får exakt det jag vill ha. Oftast när jag öppnar mitt hjärta. Och har en orubblig tro på allt löser sig till det bästa. Då. Då får jag oftast inte det jag vill ha. Utan något mycket bättre.

Ibland kan det vara hälsosamt att ge över. Låta universum överraska. Bana väg för nya oväntade händelser. Slänga sig ut i ovissheten och flyta medströms. Alla krokar. Stigar. Och farleder. Behöver inte vara utmärkta. Man kan leva helt och fullt i tillit och tilltro. På ett magnifikt liv.

 All kärlek!