Stå naken i frontlinjen

Känslorna har varit stora idag. Och insikterna både smärtsamma och förlösande. 

Att se sanningen gör ont. Men helar. 

Tron på att jag är trygg och omhändertagen. Att jag klarar allt som sätts framför mig. Det är det största i livet.

Att våga lita på det. Att fullständigt släppa taget. Lita. Och sluta gömma mig bakom gamla ickesanningar. Är det svåraste och mest skräckinjagande som finns. 

Antingen lever jag i ett töcken av odefinierbara rädslor. Eller så ställer jag mig naken på frontlinjen. Vettskrämd. Mitt i mitt eget liv. Tar ansvar. Växer. Lever. Och formar livet som jag själv vill. 

Status quo känns ofta lockande. Det är tröttsamt att hela tiden ifrågasätta. Riva upp. Och stirra sanningen i vitögat. 

Men medvetenhet. Frontlinjen. Och det stadiga fotfästet i sanningen. Är värd varenda tår. All ångest. Och skräck. Jag vill leva där. Hur ont det än må ta. 

För utdelningen. Den är magnifik. 

All kärlek!