HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Sunday, October 19, 2014

Allt har ett pris

Fan det är svårt att leva med en öppen längtan efter någon att dela livet med. En partner. En potentiell far till ens barn. Det är antagligen svårt att leva livet öppet. Med en uttalad längtan efter vad som helst. Hälsa. Framgång. Lycka. En röd porsche.


För direkt du anammar längtan på riktigt. När du bjuder in den i ditt hjärta. Låter den formas och bosätta sig där. Erkänner för dig själv. Erkänner för andra. Uttalar orden. Jag vill. Då är det kört. Då finns ingen återvändo. Då står du där mitt i livet. Sårbar som ett litet löv i en höststorm.

Vid öppen för möjligheten. Men på samma gång så oerhört känslig för motsatsen.


Man måste våga för att vinna. Det går inte att äta kakan och ha den kvar. Vill ni ha fler klyschor? Jag har hur många som helst. Och de stämmer allihopa. Vi kommer ingenstans med ett slutet hjärta. Ibland kanske vi öppnar en dörr på glänt. Problemet med dörrar dock. Är att de så lätt går att dra igen.

För att få det vi vill. För att kunna gå hela vägen. För att leva ett fantastiskt liv. Måste vi plocka bort gångjärnen. Kasta dörrarna. Och öppna upp. Våga tro på att vi är värda precis allt det vi längtar efter.



I helgen fick jag höra att jag har en romantisk syn på livet. Och kalla det vad man vill. Men i min värld är det kärleken som vinner. Den styr allt. Och ingenting existerar utan den. Jag kan gå så långt att jag påstår att utan den har vi ingenting. Jag tror på att allt blir bra. Att om man väljer att se livet som ett mirakel. Då är det ett mirakel.

Det låter kanske härligt. Vem vill nu inte leva i en Ranelid dikt. Men att leva livet med ett öppet hjärta. Med en tro på att det goda alltid vinner. Att säga högt det jag verkligen vill. Det är utan tvekan. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

10 comments:

  1. This comment has been removed by the author.

    ReplyDelete
  2. Jag är också en hopplös romantiker i väntan på min soulmate :) Fast jag tror på att jag kommer att hitta kärleken så kommer de där irriterande tvivlen ibland. Jag vet ju att det enda man kan och behöver göra är ju att tro på det. Och att först själv hitta kärleken inom sig och till sig själv. Leva i kärlek och ge kärlek så attraherar man mer av det. Bara det vore lite lättare att ha tillit ibland och inte fastna i rädsla och negativa tankar och känslor. Men så är det ju, självkärlek handlar ju om att acceptera de tankarna och känslorna också och sen bara förstärka det positiva.

    Och jag tror inte vi riktigt inser hur mycket den här öppenheten och sårbarheten skrämmer oss. Att vi verkligen tillåter oss att vara lyckliga och hitta det där vi drömmer om. Det är ju också vår egen styrka och potential som skrämmer oss, inte bara våra svagheter. Men det är kanske svårare att acceptera. Att vi ju själva står i vägen för vår egen lycka. Vi låter rädslan styra istället för tilliten. Att skapa mer av den tilliten och öppenheten och släppa på kontrollen är också det svåraste att tackla för mig. Jag tror på det rationellt men känslomässigt är det svårare. Gamla tankebanor och beteendemönster är svåra att bryta. Men medvetenheten ökar hela tiden och det bådar gott! :) Och den hopplösa romantikern i mig har åtminstone inte ännu blivit ett dugg cynisk :)

    ReplyDelete
  3. "Att säga högt det jag verkligen vill. Det är utan tvekan. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv."
    SÅ SANT! Känner igen mig. Kram på dig!

    ReplyDelete
  4. Jag har jagat karlar och kärleksobjekt hela mitt liv och det är först i somras när jag läste Tracy McMillans bok som jag fattade att jag använt dom projekten som ursäkt för att int gå efter det jag egentligen vill, mina egna drömmar. Det har varit lite för jobbigt skrämmande och då är det skönt att kunna skylla på nån karl som drar en ifrån det man egentligen vill. Kan int jaga drömmen för jag har handär på G som jag måst göra klart först. Har alltså bromsat rejält och fokuserar på riktigt på mig nu, och int bara halvhjärtat. Och det känns riktigt riktigt bra. Visst kommer jag ju träffa nån sen, men just nu är det så fridfullt när jag för första gången i mitt liv int känner mig rastlöst ofärdig för att jag int har en pojkvän. Jag känner att jag räcker helt och hållet, bara jag. Det har jag aldrig känt förr. Härligt.

    ReplyDelete