HEJ! Jag heter Pamela. Mitt motto är "rädsla är inte min grej". Jag är rädd mest hela tiden. Men det gäller ju att sikta mot stjärnorna. Du är hjärtlig välkommen. Hör av dig på pamela.lindqvist@gmail.com

Saturday, October 11, 2014

Om att mala mjöl och spela skivor på repeat

På sistone har jag funderat en hel del på att älta saker. De flesta blir inte klokare av att trampa samma hjulspår. Visst. Allt förändras och en jobbig process kräver både tid och reflektion.

Men det där själva malandet av mjölet. Från grovkornigt till finkornigt. Ibland så finkorningt att det knappt existerar längre. Det malandet. Är jag inte så säker på att fyller någon hälsosam funktion.

Tvärt om. Det är en rävsax. Man fastnar i fällan. Vrider och vänder på varje liten detalj. I oändlighet. Hittar nya infallsvinklar för att få mala samma jävla mjöl. Men harvar ändå runt i samma lilla mjölsäck. Problemet är löst för länge sedan. Men själv vill man inte riktigt se.

Ibland kanske man vaknar upp. Inser att. Hej. Allt är väl. Varför spelar den här gamla skivan fortfarande på repeat? Trycker på stop knappen och börjar njuta istället. Men i många fall håller man hellre kvar den där skivan. Medvetet eller omedvetet. Det är så sorgligt Att vi går runt med daterade skivor i skallen.


Jag är ju av den känsligare sorten. Överraskning! Och tar fasta vid alla känslor. Kanske för att de känns så oerhört mycket hela tiden Har svårt att bara vifta bort en känsla och köra på. Jag vill gärna stanna. Andas stilla. Sitta med den och analysera sönder den. Det är som att när jag får en jobbig känsla så vill jag bara trycka. Paus. Och mala sönder den. Och resten av mitt psyke.


Istället kanske jag borde låta mjölet få vara grovkornigt. Skivan spela vad den vill. Och andningen vara vad den är. Och bara leva. Ni vet. Göra saker. Känslorna och tankarna hänger ju ändå på. Inte att jag kör emot varje känsla jag har. Men kanske jag inte behöver vara så rädd för dem. De kanske ska få existera sida vid sida med allt det andra.


Istället för att malas sönder av överanalys. Får de ändras. När jag går på hundpromenad. Försvinna. När jag är totalfokuserad på ett danspass. Intensifieras. När jag får en kram av någon jag tycker om. De kanske inte behöver få styra hela mitt liv. Även om de är stora. Och känns ända in i benmärgen.

Kanske det går att leva i den här stark-sköra kroppen ändå. Kanske det inte är en omöjlig konstellation. Att få vara som man är. Vad tror ni. Börjar det vara dags att byta skiva?


Ps. Jag har försökt ändra kommentarsinställningarna. Så nu borde ni alla kunna kommentera fritt. Ni måste fortfarande fylla in spamkontrollen. Jag vet. Så jobbigt. Men annars kommer det liksom en massa spam. Ja den fyller alltså en funktion tydligen..

BIG LOVE!

9 comments:

  1. Jee, o som vanligt kommer du med en hel del kloka funderingar o tankar. :) kram på dej!

    ReplyDelete
  2. Tack Christina! Stor kram tillbaka! <3

    ReplyDelete