Om att belysa perspektivet

Igår var inte den bästa dagen i mannaminnet. Jag satt i datasalen i skolan och suckade. Tog ut allt som fanns inom mig på mörkret. November. Den värsta tiden på året. Försökte mig på lite optimism och sa till min klasskompis. Att nu. Är det som värst. Men vi lever fortfarande. Tänk bara en sådan sak.

Han log och skakade på huvudet. Vad menar du med värsta? Jag bara. Men det är den mörkaste och pissigaste tiden i Finland just nu. Har du inte märkt det? Är inte du som är från Nigeria led mörkret? Du är ju van med sol och värme varje dag?

Nej. Vi må ha sol varje dag. Men när solen går ner blir det mörkt. Elektriciteten fungerar inte alltid hos oss så vi är vana med att det är mörkt och att man inte ser ordentligt. Ni har ju ljus innomhus. Och gatulyktor som tänds innan det blir mörkt ute. Jag lider inte alls av något mörker.

Oj då. Här någonstans blev jag tyst. Mumlade något om att vi är otacksamma. Och smög mig hem. Tackade varje lampa jag cyklade förbi. Tände lite ljus när jag kom hem. Och åtminstone för en kväll var jag lite mer uppmärksam på hur fantastiskt jävla bra jag har det.

PS. Jag kan försöka vara tacksam över gatubelysningen. Men solsken. Inget slår SOLSKENET! Tack Gud för strålarna idag.