Med vind i seglen

Jag ligger här med alla känslor i världen. Och funderar på hur det är att segla på lugna vatten. Det har aldrig hänt mig. Mitt liv stormar. När jag tänker efter. Så har det har alltid stormat.

I korta stunder har jag legat stilla och blickat ut över spegelblanka hav. Känt doften av fiskmås. Vänt ansiktet mot solen och känt fräknarna födas på min nos.

I korta stunder har allt varit stilla. Inuti. Utanpå. Som en påminnelse av en annan värld. En utopi.

För jag är nog inte gjord för spegelblanka hav. Polerade ytor är inte min grej. Jag seglar bäst med lite vind i seglen. Ibland när det stormar riktigt ordentligt önskar jag förstås att jag vore en lyx yacht som fick stå orubblig i en hamn och se extravagant ut. Men så drar stormen förbi. Och jag skrattar. Och undrar hur jag ens kunde tänka tanken. På att stå stilla.

Livet mina vänner. SÅ oerhört stort. Tänk att få segla i de mäktigaste av stormar. Tappa fotfästet när vågorna sköljer över en. Bege sig ut. På öppet hav. Utan land i sikte. Och kunna lita på. Att vågorna alltid tar en. Hem. Till en trygg hamn.

ALL KÄRLEK.