Stig ut. Tänk om.

Ni vet det där med att bara vara. Det där man inte egentligen ska idka allt för mycket av. För då kan någon tycka man är lat. Eller gud förbjude att man inte skulle ha något att klaga på i kafferummet. Inte lika mycket stress. Inte lika många åtagande. Inte lika slutkörd. Som alla andra.

Men vem är det som har hittat på det här systemet vi lever i? Va? Vem säger att vi ska vara glada människor? Vem säger att vi ska vara smala eller starka eller se ut som en barbie? Vem är det som menar att vi ska ha allt på klart? Sätta upp mål och åstadkomma storheter här i livet.

Och varför ifrågasätter vi inte mer. Hur kommer det sig att vi ställer oss i ledet. I kön där alla står rädda och väntar på att bli utpekade som misslyckade.

Tänk tanken. Att du tar ett steg till vänster. Eller två. Du kanske går några meter. Ställer dig på sidan av den där långa ringlande kön. Ser du vansinnet. Blir du inte full av skratt. Eller gråt. Där står vi. Rädda för att göra fel. För att vara fel. I allt. Och inför alla.

Men du. Nu när du står där på sidan. Jag vet. Jag lurade dit dig. Men ändå. Hur känns det? Inte så hemskt som du trodde va. Till och med lite skönt. Befriande kanske. Lite sådär pirrigt som när du stal pengar ur pappas plånbok när du var liten och ville ha godis. Egentligen borde det kännas helt fel. Men konstigt nog känns det bara rätt och roligt.

Tror ni. Att det kan vara så. Att om vi bara är. Stiger av tåget. Släpper taget om alla sjuka föreställningar. Slutar tro att vi borde göra mer. Bli bättre. Se ut på ett visst sätt. Hålla tillbaka. Eller uträtta storheter. Passa in i mallar. Ja vad som helst som gör oss rädda. Tror ni. Att vi då. Kunde ha så jävla mycket roligare. Tror ni att vi genom att släppa stressen. Också kunde få mer uträttat. På samma gång som vi har kul. Som en liten vinst-vinst situation.

Det tror jag. Och förstår ni hur lajbans vi skulle ha på kafferasterna. När Berit skulle stå på händerna. Och Jörgen bjuda på fuldans. Klockan två. På en helt vanlig tisdageftermiddag.
 

Ps. Vad skulle du göra om du steg ur kön en dag? Om du inte längre var rädd? Jag skulle dansa och sjunga högt på gatan. Eller kanske köpa en gammal mankka som jag sku gå med på axeln. Definitivt skulle jag dansa mer. På officiella platser. Sen sku jag gå runt med magapaito och kanske även ha en ryggsäck som ser ut som en teddybjörn. Bara för att jag kan.