Kärleken är den enda vägen

Jag tror att alla vill mig väl. Ni kan kalla mig naiv. Eller lite smådum. Jag är varken dera. Min värld är uppbyggd på en grundtes där alla människor är goda. Där kärlek är det enda som existerar. Och allt annat. Är en ridå. Människor som stängt sina hjärtan. Som inte vågar. Som inte vill.

Jag tror att alla vill mig väl. För jag vill alla väl. Och när jag inser. Att det inte är sant. Att alla inte vill mig väl. Och när jag inser. Att det finns människor som kanske vill mig illa. Som beter sig på sätt som får mig att börja tvivla på mig själv. Blir jag förvirrad.

Ni kan kalla mig naiv. Eller lite smådum. Plötsligt är jag både och. Men den dag. Jag ger upp på kärleken. På att möta livet med ett öppet och sårbart hjärta. Den dag. Jag möter människor med ett filter av misstänksamhet. En ridå. Där jag stänger först. Så att jag inte ska bli sårad. Den dagen. Finns jag inte längre.

Jag vet att vi är här på jorden. För att lyfta varandra. Älska varandra. Och göra gott. Jag kommer aldrig mer att stänga min ridå. Fast andra väljer att hålla sina fördragna. Det får ta hur ont det vill. Men jag vägrar gömma mitt hjärta igen. Jag tänker leva på min scen. Och bjuda upp till dans. För alla öppna hjärtan.

Kärleken är den enda vägen.
Alltid.