Uppmuntra!

Fick spader här för någon vecka sedan på välmenande råd och åsikter. Jag är precis likadan själv. För klart en vill hjälpa. Någonstans är vi ju ändå skapade för att finnas till för varandra. Ensam skulle vi dö på fläcken. 

Men kan det vara så. Att det enda vi behöver är att finnas till. Vi behöver inte ge råd om andra inte frågar. Vi behöver inte fixa saker åt andra. Speciellt inte deras egna liv. Det klarar de nog av själva. 

Det är en sak att ge råd och tro sig veta. Och en helt annan att finnas till. Att stötta. För att inte tala om att uppmuntra. 

Det som hjälper mest. Är att någon tror på en. När livet känns jobbigt och strävsamt vill åtminstone jag ha uppmuntran. Jag vill ha människor runt mig som tror på mig. Som är helt övertygade om att jag kommer att komma ut på andra sidan. 

Så istället för välmenande råd och åsikter. Ska jag gräva fram mina pom-poms från tiden i Oxhamns hejarklack. Öva några hejaramsor. Och uppmuntra och övertyga. Alla. Om att allt alltid blir bra. Och att. Alla. Har möjligheten att göra allt det som de själva vill och drömmer om.