Livet är enkelt

 

På sista tiden har jag funderat kring andlighet. Och hur mycket alternativa vägar det finns att ta. Hur det pratas om att finna sitt "sanna jag". För att inte tala om kall. Alla MÅSTE hitta sitt kall. Annars är det liksom lönlöst att existera. Nägonstans marknadsförs hittandet av kallet och sig själv som det viktigaste i livet. Och framförallt som något extremt stort och livsomvälvande. Vilket det säkert kan vara för en del. Men vet ni. Inte för alla.

Det kan också bli precis tvärtom. Så blev det för mig. Eftersom jag tenderar att överprestera och sällan vet när saker och ting är tillräckliga. Hittade jag mig själv men fortsatte att söka. Jag tror att det där med att finna sitt sanna jag är överreklamerat. Uppblåst. Och som så mycket annat i denna värld hypat till tänderna. 

Såhär zen ser jag ut när jag upptäckt att jag inte alls behöver vara zen.

Visst det är nödvändigt att ta tag i sina problem. Om man har sådana. För att kunna må bra. Men ingen behöver egentligen hitta något. Vi är redan. Jag har försökt hitta mig själv nu i över tre år. Sökt med ljus och lykta. För att kunna konstatera att det jag sökte redan fanns. Jag är redan. Och har alltid varit precis så här.

Det kan bli för mycket av allt. Även andlighet. Yoga. Och livssanningar. För att inte tala om Paulo Coelho citat. Som Betnér förargade sig över i Schaumansalen igår. Det blir lätt invecklat när det finns så många vägar man kan ta. Fast livet egentligen är rätt så enkelt.

För hur du än lever. Vad du än stoppar i dig. Hur mycket du än rör på dig. Och vem du än umgås med. Så bryr sig inte livet. Det går sin lilla gång ändå. Tiden stannar aldrig. Den bara fortsätter ticka. Livet drabbar alla mer eller mindre. Hur mycket du än mediterar eller ber. Så sitter vi alla i samma båt. Det enda vi kan göra är att ta ett årtag i gången. Medan vi hoppas och tror på det bästa. 

ALL THE GREAT GRAND